Inom darwinismen, och det som kallas för vetenskapen, är människan ett däggdjur och tillhör familjen hominider. Hominider är en familj primater som anses vara släkt med människan och dit hör gorillor, schimpanser, orangutanger och bonobo.
Ur den geologiska tidsåldern Oligocen ska dessa ”människoapor” ha utvecklats, alltså för 35-25 miljoner år sedan. Och man tror att släktet Homo (ett släkte primater inom familjen människoapor), som människan anses tillhöra, uppstod för minst 2,8 miljoner år sedan.
Homosapiens kallas ibland för Cromagnon, och benen från den första Cromagnonmänniskan gick inte att datera direkt med C-14 metod men indirekta metoder daterar dem till mellan 32,000 och 30,000 år gamla.
Däggdjur kännetecknas av förekomsten av mjölkkörtlar, hårsäckar, svettkörtlar, att käken består av ett överkäksben och underkäksben, och att de tre tidigare benen i käkleden blivit hörselben i mellanörat.
Människan är alltså enligt vetenskapen en utveckling från apor. Under Karbontiden ska de första kräldjuren som klarade ett liv helt på land ha uppstått, 359-299 miljoner år sedan.

Den traditionella tolkningen inom kristendomen är att hela skapelseberättelsen i 1 Mosebok är sann.
Men det finns även varianter av tro hos kristna.
Här är några varianter:

– Allt ska tolkas bokstavligen.
– Allt ska tolkas bokstavligen, men det finns flera betydelser av det bokstavliga.
– Allt är sant, men en del saker är symboliska och har en symbolisk betydelse. Och detta eftersom det fanns ett judiskt historiskt traditionellt sätt att berätta i just bildform.
– Allt är mytologi, men berättat med syfte att visa något.

De som avvisar skapelseberättelsen som mytologisk får stora problem. Inte bara med hela Bibelns övernaturliga samstämmighet i alla de 66 bibelböckerna, men också genom att stora och viktiga kristna grundläggande sanningar förkastas när delar av Guds ord förkastas.

Gud skapade den första mannen och kvinnan till sin avbild. Medan djuren inte skapades till någon avbild. Både människorna och djuren fick ”livsande”, för att kunna leva, men enbart människan har en andlig gemenskap med Gud. Någonting i människan är speciellt och unikt, och kan ge och ta emot kommunikation i sitt innersta med en allsmäktig andlig Gud.

”Och Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.”
1 Mos. 2:7

Det hebreiska ordet för ”själ” är ”nephesh”, och i bibelstället ovan är det hebreiska ordet för ”varelse”; ”nephesh”. Det ordet ligger till grund för de kristna som inte tror att människan är en varelse med både ande, själen och kropp, utan endast en varelse med en biologisk kropp och ett psyke.

De som tror att människan är ”en själ” brukar tro att människan sedan ”sover” efter döden, i en ”själssömn” som är en ickeexistens. En mer korrekt benämning är att människan hamnar i en ”själsdöd”. Med den tron kan inte människan vara en evig andlig varelse. Och det naturliga blir då en tro på att människan slutar att existera när kroppens funktioner och den tillhörande hjärnans funktioner slutar att existera.

Ordagrant står det i den hebreiska grundtexten, 1 Mos. 2:7:

”adam chay nephesh” = ”människan levande själ”

Nephesh förekommer 753 gånger i det gamla testamentet:
Själ = 475 ggr
Liv = 117 ggr
Person = 29 ggr
Sinne = 15 ggr
Hjärta = 15 ggr
Skapelse = 9 ggr
Andra betydelser = 93 ggr

Men innan dessa ord i Bibeln står det någonting ännu viktigare, i sammanhanget av skapandet av människan:

”Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss. De ska råda över havets fiskar och himlens fåglar, över boskapsdjuren och hela jorden och alla kräldjur som rör sig på jorden.” Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.”
1 Mos. 1:26-27

På vilket sätt blev människan Guds avbild?
Det kan omöjligen vara endast kemiska funktioner i en fysisk hjärna.

Ordet för ”själ” är ”psuché” i den grekiska grundtexten, och förekommer 105 gånger i det Nya testamentet:
Själ = 58 ggr
Liv = 40 ggr
Sinne = 3 ggr
Hjärta = 1 ggr
Andra betydelser = 3 ggr

Vi kan se i grundtexten att ”psuché” betyder ”själ” flest antal gånger (58 ggr), och att ”nephesh” betyder ”själ” flest antal gånger (475 ggr).
Människans själ = människans psyke.

Människan blev en unikt skapad varelse. Inte bara en varelse som kommit ur aporna och som genom evolutionen lyckats utveckla en hjärna som innefattar allt vad en människa innehåller. 
Människan har också en ande. Människans ande kan påverkas av människans psyke/själ, eftersom andens vilja kan vara i strid med sinnets vilja (själens sinnen).

Ordet för ”ande” och ”Ande” i den hebreiska grundtexten är; ”ruwach”.

Ruwach finns 378 gånger i det Gamla testamentet:
Ande eller ande = 232 ggr
Vind = 92 ggr
Andetag/andedräkt = 27 ggr
Sida = 6 ggr
Sinne = 5 ggr
Diverse.. = 16 ggr

Ordet för ”ande” och ”Ande” i den grekiska grundtexten är; ”pneuma”.

Pneuma finns 385 gånger i det Nya testamentet:
Helige Ande = 89 ggr
Mänsklig ande = 49 ggr
Ond ande = 47 ggr
ande i allmänhet = 26 ggr
Guds Ande = 13 ggr
Ande = 11 ggr
ande = 8 ggr
Jesus egen ande = 6 ggr
Herrens Ande = 5 ggr
Min Ande = 3 ggr
Sanningens Ande = 3 ggr
Kristi Ande = 2 ggr
Jesus egen ande = 2 ggr
Diverse.. = 21 ggr

Ruwach betyder alltså andedräkt 27 gånger medan ordet betyder ande eller Ande 232 gånger.
I det Nya testamentet ser vi en skillnad, eftersom någonting mycket viktigt har hänt genom Jesus Kristus liv på jorden och genom hans död och hans uppståndelse.
En andevärld är ”synligare” för oss, genom de nytestamentliga skrifterna. Ser vi på de uppräknade översättningarna här så är ”pneuma” mer tydligt en ande, en personlig ande, och inte en andedräkt, andetag eller vind.
Mänsklig ande är den del av människan som blir född på nytt, och genom anden får människan tillbaka sin andliga djupa gemenskap med Gud och till och med kan kalla Gud för ”Fader”. I anden blir människan ett barn till Gud, och i anden känner Guds barn både tillhörigheten, närheten och kärleken genom den andliga kommunikationen som finns mellan den som fötts på nytt i anden och Gud, som är ande.
”Pneuma” är en ”ond ande” ungefär lika gånger som ordet betyder ”mänsklig ande”. En demon, eller många demoner, är inte djävulens andedräkt. Djävulen och demonerna är andevarelser i en andlig värld, och de är självständiga ”individer” som var och en kommer att straffas av Gud på domens dag.
Den Helige Ande kallas i Bibeln för både Guds Ande och Kristi Ande, och sänds både från Fadern och från Sonen.

Om andedräkten är en typ av ”livsgnista” kan den inte vara under pågående förändring och förnyelse.  Andedräkten kan inte kommunicera med Gud på ett andligt sätt, men kan ha utgått från Gud från begynnelsen, som en livsstartare av det mänskliga liv som sedan skulle fortsätta genom nya människors födslar.
Ifall anden är andedräkten, livsgnistan som gör att vi andas, så hör anden till kroppens funktioner och beskyddet av anden till beskyddet av lungorna som vi andas med, eftersom livet stannar och upphör tillsammans med att lungorna slutar andas. Andedräkten och lungorna är oseparerbara.

Jesus fröjdade sig i sin ande när han talade med Fadern:

”I samma stund fröjdade sig Jesus i anden och sa: Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka men uppenbarat det för dem som är som barn*. Ja, Fader, så har varit välbehagligt för dig.
Luk. 10:21

Samma ande som Jesus fröjdade sig i lämnade han i Faderns händer när han gav upp sin anda:

”Och när Jesus hade ropat med hög röst, sa han: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande”, och när han hade sagt detta gav han upp andan.”
Luk. 23:46

Är Jesu ”ande” hans andedräkt, alltså en människas utandning, så dog Jesus helt och hållet på korset och hans liv försvann till en ickeexistens. De som tror så brukar mena att Gud gav människan ”livsanden” när han blåste in liv i Adams näsa, och det är den livsanden som Gud ”tar tillbaka” när man dör och även när Jesus dör. Ingen själ eller ande lever i så fall vidare efter dödsögonblicket, och inte heller kan en människas ande lämna kroppen på ett övernaturligt sätt under en människas liv. Jesus slutar existera, och är därmed inte heller Gud, varken till 100% eller till någon annan del heller. För Gud kan omöjligen dö.
Konsekvenserna av denna tro leder till en mängd motsägelser i det nya testamentet. Man behöver i stället se alla bibelställen tillsammans, som bekräftar både vad som händer på korset och vem Jesus är.
Men läser vi i stället Luk. 23:46 i King James Version och tittar i grundtexten så blir betydelsen klarare och förståelsen större. 
King James:

”And when Jesus had cried with a loud voice, he said, Father, into thy hands I commend my spirit: and having said thus, he gave up the ghost.”

Det grekiska ordet för ”ande” är; ”pneuma”.
Det grekiska ordet för ”andan” är; ”ekpneo”.
(Strong’s Concordance)

”Ekpneo” används endast 1 gång i hela det nya testamentet, och det är när Jesus ”andas ut” sitt sista andetag i; Mark. 15:37, 39 och Luk. 23:46.

Jesus Kristus överlämnar alltså sin ande i Faderns händer, i samma stund som han andas ut sitt sista andetag med sina lungor.
I sin ”ekpneo” överlämnar Jesus sin ”pneuma”. Andetaget slutar att existera, men anden lever vidare tillsammans med Fadern. Läs gärna ”Dog Jesus andligen på korset?” som på djupet går igenom på vilket sätt Jesus dog och hur han tog världens synder på sig.

Människan nämns som en tredelad varelse. I Bibeln kan vi se att vi är ande, själ och kropp.

”Och må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må hela er ande och själ och kropp bli bevarade fläckfria vid vår Herre Jesu Kristi återkomst.”
1 Thess. 5:23

När vi är födda på nytt i vår ande, så är vi rättfärdiggjorda. Och det är vår andliga människa som föds på nytt. Men våra sinnen, vårt mentala förstånd, behöver förnyas:

”Och anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom ert sinnes förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds goda, välbehagliga och fullkomliga vilja.”
Rom. 12:2

”Så lägg nu bort det som hör till ert förra levnadssätt, den gamla människan som är fördärvad genom de bedrägliga begären, och förnyas i ert sinnes ande och ikläd er den nya människan, som är skapad efter Gud i sanningens rättfärdighet och helighet.”
Ef. 4:22-24

Det går att skilja själ och ande åt, på samma sätt som det går att skilja märg och ben åt:

”För Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd, och tränger igenom tills det skiljer själ och ande, märg och led, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Och inget skapat är osynligt för honom, utan allt är blottat och uppenbart för hans ögon, inför vilken vi ska stå till svars.”
Hebr. 4:12-13

En del kanske då kan mena att själen kan skiljas från sin andedräkt, när själen och kroppen dör samtidigt. Men det är inte det som bibelstället handlar om. För att skilja en biologisk varelse från sin andedräkt behövs det i det fallet inte någon Gud som granskar människans inre, eftersom betydelsen helt enkelt blir att människan dör och slutar andas med lungorna. Människan går tillbaka till ursprunget; en mänsklig kropp av organiskt stoft, utan det liv Gud startade det formade stoftet med. Vem som helst kan då åtskilja en människas själ från dess andedräkt. Läs gärna ”Har människan ett innersta jag?” som en komplettering till detta bibelstudium.

Gud är ”en domare över hjärtats uppsåt och tankar”.
Om människan endast är en själ och en kropp, som är oseparerbara, och ”anden” som livsgnista och andedräkt försvinner när en människa dör, så finns det inget som Gud behöver se i den livsgnistan som han själv blåste in i den första människan. Andedräkten kan inte bli född på nytt, eftersom den utgår från de fysiska organen. Och den fysiska kroppen blir inte född på nytt innan uppståndelsens dag, och då blir den andlig och oförgänglig, lik änglarnas.
Att ”skilja själ och ande” med betydelsen att alla människans uppsåt och tankar är blottade för Gud hör i stället ihop med att Gud ser vilka vi är i våra hjärtan, i vår innersta människa. Anden är född på nytt från ovan hos en kristen människa, och själen är de sinnen som är den unika människans personlighet och egenskaper. Gud kan skilja allt åt, och rannsaka allt i vårt innersta. En ande som inte är född från ovan kan till exempel inte dölja detta genom att försöka blidka Gud genom enbart goda gärningar. Gud ser om anden hör till honom, och han ser vad själen tror, känner och vill.

 
Paulus talar om att den jordiska kroppen inte kan ärva Guds rike:

”Men detta säger jag, bröder, att kött och blod inte kan ärva Guds rike. Inte heller ska det förgängliga ärva oförgänglighet. Se, jag säger er en hemlighet: Vi ska inte alla insomna, men vi ska alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunen. För basunen ska ljuda och de döda ska uppstå oförgängliga och vi ska förvandlas. För detta förgängliga måste klä sig i oförgänglighet och detta dödliga måste klä sig i odödlighet.”
1 Kor. 15:50-53

Innan, i vers 44-49, står det:

”Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Det finns en jordisk kropp och det finns en andlig kropp. Så står det också skrivet: Den första människan, Adam, blev en levande själ. Den siste Adam blev en livgivande ande. Men det andliga är inte det första, utan det jordiska. Därefter kommer det andliga. Den första människan är av jorden, jordisk, den andra människan är Herren från himlen. Som den jordiska är, sådana är också de jordiska, och som den himmelska är, sådana är också de himmelska. Och liksom vi har burit bilden av den jordiska, ska vi också bära bilden av den himmelska.”

Här kan kritiker till treenighetsläran och förespråkare av ”själsdöden” mena att detta bekräftar att den första människan var helt igenom jordisk och endast av organisk materia, förutom andedräkten, livsgnistan, som Gud ”startade” människan med när han blåste in den.
Men det finns många bibelställen som i stället bekräftar att den som är frälst och född på nytt i anden redan har ärvt Guds rike och redan är en medborgare i riket, trots att den biologiska kroppen lever kvar på jorden.

Det är vår jordiska biologiska kropp som ska förvandlas till odödlighet och till oförgänglighet. Men vi är mer än den. Där ligger en skiljelinje inom kristenheten, där somliga menar att människan dör helt och hållet och inte har en ”ande”, och likaså att Jesus dog helt och hållet, och där andra i stället tror att Jesus tog mänsklighetens synder i sin kropp upp på korset, men inte dog andligen och inte heller människan dör andligen när kroppen dör.
Jesus Kristus, Ordet som blev kött, blev en livgivande ande:

”Den siste Adam blev en livgivande ande.”

Jesus talade aldrig om något jordiskt rike, utan hade alltid sitt fokus på Guds rike.
Guds rike är ett andligt rike, liksom Gud är ande och änglarna är andliga tjänare i Guds rike.
Människan som fortfarande har en jordisk kropp men en ande som är född på nytt av Gud lever alltså i två parallella världar samtidigt; i Guds andliga rike och i världens jordiska rike.

”Anden är den som gör levande, köttet är inte till någon nytta. De ord jag talar till er, de är ande och de är liv.”
Joh. 6:63

”Köttet är inte till någon nytta” betyder att den biologiska själen och kroppen som dör och förmultnar inte förvandlas och föds på nytt vid frälsningen:

”Jesus svarade: Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om inte en människa blir född av vatten och Ande, kan hon inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande.”
Joh. 3:5-6

Och vi kan se att Guds rike, det himmelska Jerusalem, innehåller ”de rättfärdigas andar som har fullkomnats”, och de har fullkomnats i och genom Jesus Kristus:

”Nej, ni har kommit till Sions berg och till den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till en oräknelig skara av änglar, och till en högtidsskara och församling av förstfödda, som är uppskrivna i himlen, och till Gud, allas domare, och till de rättfärdigas andar som har fullkomnats, och till det nya förbundets medlare, Jesus, och till det renande blodet som talar bättre än Abels blod.”
Hebr. 12:22-24

Medan vi lever på jorden har vi våra jordiska nedbrytbara kroppar. Paulus beskriver kroppen som ett ”tält”, ett tabernakel. Och de tabernakel som utgörs av Guds barn är Guds tempel för den Helige Ande:

”Men vi vet att om det tält som är vår jordiska boning bryts ner, så har vi en byggnad från Gud, ett hus som inte är gjort med händer, evigt i himlarna. För i denna suckar vi också och längtar att få bli överklädda med vår boning som är från himlen, för när vi väl är klädda i den ska vi inte bli funna nakna. För vi som är i detta tält suckar och är nedtyngda, inte för att vi vill bli avklädda utan överklädda, så att det dödliga kan bli uppslukat av livet. Men han som berett oss till detta är Gud, som pant har han också gett oss Anden. Därför är vi alltid vid gott mod och vet att så länge vi är hemma i kroppen, så är vi borta från Herren. För vi vandrar i tro, utan att se. Men vi är vid gott mod och vill helst flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren. Därför gör vi vårt bästa för att vara honom till behag, vare sig vi är hemma eller borta.”
2 Kor. 5:1-9

Paulus skriver att han helst skulle vilja ”flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren”. Och han menar förstås att han med sin ande vill komma till Guds himmelska rike.
Vi kan se att ”hemma” är den plats där vi redan är medborgare.
”Vår jordiska boning” för vår personliga ande är i det ”tält” som kroppen är.
”Nakenheten” från syndafallet finns kvar hos oss så länge vi lever i vår jordiska boning, en medvetenhet om synden som hör till ”kunskapen om gott och ont”.

”För genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern. Därför är ni nu inte längre gäster och främlingar utan medborgare med de heliga och tillhör Guds familj, uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Jesus Kristus själv. I honom sammanfogas hela byggnaden och växer till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni sammanbyggda till en Guds boning genom Anden.”
Ef. 2:18-22

---

Summering:

Människans själ är människans psyke. Och människans själ och psyke påverkas av den biologiskt nedbrytbara kroppens alla organ. När det blir fysiologiska dysfunktioner så kan psyket påverkas, och likaså påverkas den fysiska kroppen av psykets mående. Men själen och psyket hör också till den unika individens personlighet, och innehåller de egenskaper som individen har ärvt genetiskt; temperament, intelligens, intellektuell förmåga, intressen, talanger med mera. Miljö, uppfostran, relationer och samhälle påverkar förstås också alla människor, till viss grad.

Men den inre sanna människan sitter ännu längre in än psyket och själen; i anden och andens ”sinnen”. En människas ande är livet från Gud, och det är inte biologiskt nedbrytbart. En ickefrälst människas ande lever i en bruten gemenskap med Gud och behöver få ett nytt andligt liv.

En människas ande är intakt när hjärnan och kroppen får störningar i sina system. En människas inre sanna ”jag” fortsätter att ha sin tro och vilja bevarad fast till exempel demenssjukdom eller trauma verkar personlighetsförändrande. För det är bara psyket som hör till de fysiska systemen som drabbas, och i psyket sitter själens föränderliga tankar och vilja. Men i anden sitter de djupaste värderingarna och hjärtats tro.
En psykiskt personlighetsförändrad person kan ha rent kemiska störningar som gör att den handlar irrationellt och främmande, men innerst inne, i anden, ha en vilja som inte överensstämmer med det kemiskt påverkade psyket i hjärnan.
Därför kan en frälst människa säga och göra ovanliga och oväntade saker på grund av att den biologiska kroppen har funktionsstörningar, medan människans andes tro och vilja vilar tryggt i att den tillhör Gud och alltid vill älska Gud. Psyket förstår det kanske inte och kan inte formulera det, men anden vet. Den medvetna inre viljan har bara överröstats av en omedveten ytligare vilja styrd av den jordiska kroppen; köttet.

För det finns ingenting som kan skilja en människas frälsta ande från Gud, förutom den människans egen medvetna vilja och tro från hjärtats djup:

”Vad ska vi nu säga om detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur ska han inte också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör. Vem är den som vill fördöma? Kristus är den som har dött, ja, än mer, som också har uppstått, och som sitter på Guds högra sida och som går i förbön för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest eller förföljelse eller hungersnöd eller nakenhet eller fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi dagen lång, vi blir räknade som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. För jag är övertygad om att varken död eller liv, varken änglar eller furstendömen eller makter, varken något som nu är eller något som ska komma, varken något i höjden eller i djupet eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek som är i Kristus Jesus, vår Herre.”
Rom. 8:31-39

Du måste sluta att vilja älska Gud för att han ska låta dig gå.
Du måste sluta att vilja tro på Jesus Kristus som din Herre och Frälsare för att han ska låta dig gå.
Då säger Gud till slut: ”Låt din vilja ske. Inte min.”
För Gud är kärleken, och kärleken är frivillig. Man älskar bara av fri vilja. Inte under tvång och hot.

Det finns 2 alternativ för människan:

– Om människan enbart består av organiskt material, nedbrytbar materia, och enbart har funktioner och förmågor styrda genom elektriska signaler från hjärnan, så är människan ett sinnrikt ”djur” med en personlighet likt en hunds eller en katts. Om än med ”högre” utvecklade förmågor genom evolutionens bortgallring av de svaga.

– Om människan är en avbild av Gud, en treenig Gudom, är människan en evighetsvarelse med möjlighet till ett andligt liv och en kontakt med en andlig Gudom. En möjlighet att bli ett Guds barn:

”För ni har inte fått träldomens ande, så att ni på nytt måste frukta, utan ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: Abba, Fader. Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.”
Rom. 8:15-16

Men det finns inte 2 alternativ för Gud.

Vår ande kan inte vittna tillsammans med Guds Ande om att vi är Guds barn, om betydelsen för ”ande” är andedräkt och livsgnista. Livsgnistan skulle i sig kunna vara ett bevis på gudomligt skapande och gudomligt liv. Men den kan inte ropa ”Fader!” till den levande Guden, med betydelsen att Guds barn har en relation med sin Fader i himlen.
Hela Bibeln är ett vittnesbörd om människans relation med Gud, och när Jesus Kristus öppnade möjligheten till egen direkt gemenskap med Gud för den som blir född på nytt andligen så sker inte den andliga gemenskapen genom själens sinnen som är biologiska och ”köttsliga”.
Vår andliga gemenskap sker inte via kroppens kemiska funktioner i hjärnan. När människor dör så upphör de inte att existera helt och hållet.
Det skulle föra med sig problem för Gud:
– Gud måste skapa en kopia av de människor som upphört att existera, på uppståndelsens dag; en klon. Eftersom inget av människans finns kvar.
– Gud måste förlita sig på hjärnans kemiska funktioner för att få kontakt med människor, och rubbningar i funktionerna skulle leda till att människor inte skulle kunna frälsas av Gud.
– Gud måste tala till människors kroppar. Inte till deras ande eftersom en andedräkt eller en livsgnista inte kan vara annat än sin egen existens.

Vi kommer inte från aporna. Vi är skapade till Guds avbild; som människa, man och kvinna.
Människan är skapad av en kärleksfull Gud. Meningen med de skapade och med skapelsen är kärlek och gemenskap. Att älska och bli älskad. Att ge kärlek och att få kärlek.
Vi är menade att älska Gud och att älska varandra samt vårda skapelsen och ta ansvar för allt skapat.

”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem och sade till dem:
”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden.”
Och Gud sade: ”Se, jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frukt som har frö. Det ska ni ha till föda. Och åt jordens alla djur, åt himlens alla fåglar och allt som krälar på jorden, allt som har liv, ger jag alla gröna örter till föda.”
Och det blev så. Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.”
1 Mos. 1:27-31

/ M.H.