Kategoriarkiv: Andevärlden

Finns det ett evigt brinnande helvete?

Både kristna och ickekristna kan beröras och oroas av orden i Bibeln som handlar om ett till synes evigt brinnande och plågsamt helvete. De bibliska bilderna av helvetet har skakat människor i alla tider. En ganska vanlig variant inom kyrkorna är tron att människan ”sover i mullen”, i graven, när hon dött sin fysiska och själsliga död (som en del tror är hela människan) men att hon väcks på domens dag, ställs till svars för sina gärningar och sedan utplånas helt ifall hon faller under domen som orättfärdig. De som tror det senare kan ibland mena att kyrkan har ”använt” bilden av ett brinnande evigt helvete för att skrämma människor till tro och lydnad under kyrkans ledare, och även att läran egentligen har sitt ursprung i fornsvensk hednisk tro där helvetet är dödsriket Nifelheim eller Hel, men betyder egentligen helvetesstraff (”Hels vite”).
Vad är då sanningen? Och betyder sanningen att vi ser annorlunda på Gud beroende på vilken av bilderna av helvetet som är den rätta?

Vi behöver göra ett brett och djupt bibelstudium, där olika versioner ställs bredvid varandra med dess motsättningar, förklaringar, argument och följder.
Här kommer vi att fokusera på vad det som kallas för ”helvetet” egentligen är, och på de olika tolkningar som finns inom kristenheten.
I detta bibelstudium ställs olika tolkningssätt bredvid varandra på ett omfattande sätt. Dilemman synliggörs också, samt följdfrågor som man kan ställa sig som handlar om vad tolkningarna eventuellt kan betyda i förståelsen av Gud och synen på Gud och hans egenskaper. Det kommer också att förmedlas tankar och bibelord i summeringen, som försöker ge svar på de svåra frågor som kan dyka upp.


Det finns 4 ord i Bibeln som kristna har 2 olika vägar att förhålla sig till:

1. a) Gay Hinnom/Hinnoms dal – Gehenna; latin (GT)
b) Geenna – grekiska (NT)
2. Sheol – hebreiska (GT)
3. Abaddon – hebreiska (GT)
4. Hades – grekiska (NT)

Ska de tolkas bokstavligt eller symboliskt?
Är alla dessa en och samma plats, eller har orden olika innebörd?

Vi läser i Strong’s Concordance:

1. Gehenna = ”en dal väster och söder om Jerusalem, också ett symboliskt namn för den sista platsen för straff för de ogudaktiga.
Användning: Gehenna, och ursprungligen namnet på en dal eller hålighet nära Jerusalem, en plats under jorden, en plats för straff för ondska.”

2. Sheol = ”underjorden (plats dit människor kommer ner vid döden)”

3. Abaddon = ”(plats för) förstörelse eller ruin, Abaddon”

4. Hades = ”den ”osynliga platsen”, som syftar på det (osynliga) riket där alla döda bor, det vill säga den nuvarande bostaden för alla avlidna”

Vi går igenom många av de bibelställen som finns, med respektive ord:

1) GEENNA – GEHENNA

Wikipedia:
Gehenna kommer av det hebreiska Gai Hinnom (Hinnomsdalen), som ligger i Jerusalem, där man offrade barn i eldar till Molok (2 Krö. 28:3, 33:6; Jer. 7:31, 19:2-6). För att dränka skriken spelades högljutt på trummor. En annan sägen säger att Gehenna var en stor brinnande soptipp, i eller i närheten av Jerusalem, där det även luktade svavel på grund av tillsatt kalk.”

Helvetet liknades vid Gehenna, som är lånat från hebreiskan och har bildats av namnet på en stekhet dalgång söder om det äldsta Jerusalem. Där hade Jerusalemborna enligt sägnen kastat sina sopor i en evigt brinnande eld. De onda skulle enligt evangeliernas uttolkare förpassas till en ond plats, drabbas av ett slags bannlysning ut i mörkret. Jesus talade om eviga straff och om helvetet (se t.ex. Mark 9:43-48, Matt 13:42, Matt 25:41,46).”

Det grekiska ordet ”geenna” finns med 12 gånger i det Nya testamentet.
”Hinnom” finns med 13 gånger i det gamla testamentet.

I Jer. 19: 5 står det på hebreiska ”gay ben Hinnom” = ”dal son Hinnom” = Hinnoms sons dal:

”Så sade Herren: Gå och köp dig en lerkruka av krukmakaren och tag med dig några av de äldste i folket och av de äldste bland prästerna, och gå ut till Hinnoms sons dal som ligger framför Lerskärvsporten och ropa där ut de ord som jag kommer att tala till dig. Du skall säga: ”Hör Herrens ord, ni Juda kungar och ni Jerusalems invånare: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Se, jag skall låta en sådan olycka komma över denna plats att det skall ringa i öronen på var och en som hör det. De har övergivit mig och vanärat denna plats och där tänt rökelse åt andra gudar som varken de själva eller deras fäder eller Juda kungar har känt. De har uppfyllt denna plats med oskyldigt blod och byggt baalshöjder för att bränna upp sina barn i eld till brännoffer åt Baal, fastän jag aldrig har befallt eller talat om eller ens tänkt mig något sådant. Se, därför skall dagar komma, säger Herren, då man inte mer skall kalla denna plats ‘Tofet’ eller ‘Hinnoms sons dal’ utan ‘Dråpdalen’.”
.Jer. 19:1-6

”Manasse var tolv år när han blev kung, och han regerade femtiofem år i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, efter den avskyvärda seden hos de folk som Herren hade fördrivit för Israels barn. Han byggde på nytt upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade brutit ner. Och han reste altaren åt baalerna och gjorde aseror, och han tillbad och tjänade himlens hela härskara. Han byggde altaren i Herrens hus. Det var om detta hus som Herren hade sagt: ”I Jerusalem skall mitt namn vara för evig tid.” Han byggde altaren åt himlens hela härskara på de båda förgårdarna till Herrens hus. Han lät sina barn gå genom eld i Hinnoms sons dal och utövade teckentyderi, svartkonst och trolldom, skaffade sig andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i Herrens ögon, så att han väckte hans vrede.
2 Krön. 3:1-6

”Ahas var tjugo år när han blev kung, och han regerade sexton år i Jerusalem. Han gjorde inte det som var rätt i Herrens ögon så som hans fader David, utan vandrade på samma väg som Israels kungar. Han gjorde också gjutna avgudabilder åt baalerna. Själv tände han offereld i Hinnoms sons dal och brände upp sina barn i eld efter den avskyvärda seden hos de folk som Herren hade fördrivit för Israels barn. Och han bar fram offer och tände offereld på höjderna och kullarna och under alla gröna träd.”
2 Krön. 28:1-4

”Hinnoms sons dal”, som blev ”Dråpdalen”, är bilden av mörker; ondska, synd, död och avguderi. Det är också bilden av hur Guds vrede drabbar dalen och förgör all ogudaktighet.
Det grekiska ordet ”geenna”, som kommer ur det hebreiska orden ”gai hinnom”, har samma betydelse och innebär samma ställe när det hänvisas dit i det Nya testamentet.

Här följer samtliga bibelställen med ordet ”Geenna/Gehenna”:

”Men jag säger er, att var och en som blir vred på sin broder utan giltigt skäl, han blir skyldig under domen, och den som säger: Ditt dumhuvud till sin broder, han är skyldig inför Stora rådet. Men den som säger: Din dåre, han är skyldig till helvetets eld.”
Matt. 5:22

”Och om ditt högra öga förleder dig till synd, så riv ut det, och kasta det ifrån dig. För det är bättre för dig, att en del av din kropp går förlorad än att hela din kropp kastas i helvetet. Och om din högra hand förleder dig till synd, så hugg av den, och kasta den ifrån dig. För det är bättre, att en del av din kropp går förlorad än att hela din kropp kastas i helvetet.”
Matt. 6:29-30

”Och frukta inte för dem som dödar kroppen, men inte har makt att döda själen, utan frukta mer honom som kan fördärva både själ och kropp i helvetet.”
Matt. 10:28

”Och om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd, än att du skulle ha två ögon och kastas i helvetets eld.”
Matt. 18:9

”Och om din hand förleder dig så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad, än att ha båda händerna kvar och komma till helvetet, till elden som aldrig slocknar, där deras mask inte dör och elden inte släcks. Och om din fot förleder dig så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet halt än att ha båda fötterna kvar och bli kastad till helvetet, till elden som aldrig slocknar, där deras mask inte dör och elden inte släcks. Och om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike med ett öga, än att ha båda ögonen kvar och kastas i helvetets eld, där deras mask inte dör och elden inte släcks.”
Mark. 9:43-48

”Ve er, skriftlärda och fariseer, hycklare, som far omkring över land och hav för att göra en proselyt, och när han blivit det, gör ni honom till helvetets barn, två gånger värre än vad ni själva är.”
Matt. 23:15

”Ni ormar, ni huggormsyngel, hur ska ni kunna fly undan helvetets dom?”
Matt. 23:33

”Men jag vill visa er vem ni ska frukta: Frukta honom, som sedan han har dödat, har makt att kasta i helvetet. Ja, jag säger er: Honom ska ni frukta.”
Luk. 12:5

Förutom Jesu användning av ordet Gehenna så använder Jakob ordet för att beskriva syndens och ondskans verkningar i och genom människan:

”Också tungan är en eld, en värld av orättfärdighet. Så är tungan den bland våra lemmar som smutsar ner hela kroppen och sätter livshjulet i brand, och är själv antänd av helvetet.”
Jak. 3:6

2) SHEOL

Det hebreiska ordet ”sheol” finns med 66 gånger i det Gamla testamentet.
Vi tar med några av bibelställena här, för att visa betydelserna.

I 1 Mos. Finns det 4 bibelställen med ”sheol”, och de har alla betydelsen; graven, som den dödes kropp hamnar i.

I 4 Mos. 16 översätts ”sheol” till ”pit”. ”The bottomless pit” är ett uttryck som visar; avgrunden, dödsriket.

”Men om Herren gör något nytt genom att marken spärrar upp sitt gap och uppslukar dem med allt vad de äger så att de far levande ner i dödsriket, då skall ni förstå att dessa människor har föraktat Herren.” Just som han hade sagt detta, rämnade marken under dem. Jorden öppnade sitt gap och uppslukade dem och deras hus, allt Koras folk och alla deras ägodelar. De for levande ner i dödsriket med allt vad de ägde, och jorden täckte över dem. Så utrotades de ur församlingen. Hela Israel som stod runt omkring dem flydde vid deras rop, för de sade: ”Annars kommer också vi att uppslukas av jorden!”
4 Mos. 16:30-34

I 5 Mos. 32 ser vi Guds vredes eld som ”brinner till dödsrikets djup”, med betydelsen att Gud är mäktig och finns överallt och ser allt. Ingen kan fly från och undkomma hans vrede och dom:

”Ty genom min vrede har en eld tänts och den brinner till dödsrikets djup. Den förtär jorden med dess gröda och sätter bergens grundvalar i brand.”
5 Mos. 32:22

Petrus beskriver samma sak angående domens dag:

”Men de himlar och den jord som nu finns är genom samma ord sparade åt eld, och förvaras till dagen för de ogudaktiga människornas dom och undergång.”
2 Petr. 3:7

”Men Herrens dag ska komma som en tjuv om natten, och då ska himlarna med ett våldsamt dån förgås, och elementen ska smälta av brännande hetta, och jorden och de verk som finns därpå ska brännas upp.”
2 Petr. 3:10

I Jobs bok beskrivs dödsriket som platsen dit den jordiska människan går, utan återvändo till det jordiska livet:

”Som ett moln löses upp och är borta, så kommer inte heller den tillbaka som farit ner i dödsriket. Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, hans plats vet inte längre av honom.”
Job 7:9-10

I Job 11 jämförs dödsrikets djup med sin motpol; himlens höjd. Gud den Allsmäktiges makt sträcker sig över allt:

”Kan du utforska Guds djuphet? Kan du utröna den Allsmäktiges fullkomlighet? Hög som himlen är den – vad kan du göra? Djupare än dödsriket är den – vad kan du förstå?”
Job 11:7-8

Job 24 talar om den fysiska döden som hindrar människan från att synda mer:

”Som torka och hetta förtär snövattnet, så förtär dödsriket den som har syndat. Modersskötet glömmer honom, maskar frossar på honom, ingen bevarar hans minne. Som ett träd bryts orättfärdigheten av.”
Job 24:19-20

Job 26 berättar om Guds storhet, och vi ser att ”avgrunden” är dödsriket:

”De avlidna skälver, likaså djupets vatten och de som bor där. Dödsriket ligger naket för honom, avgrunden utan täckelse. Han spänner ut himlen i norr över det tomma,
han hänger upp jorden på intet.”
Job 26:5-7

I ”avgrunden” finns de änglar som kastades ner från himlen, samt andarna från de döda som var olydiga innan syndafloden kom. Avgrunden kallas också för ”fängelset”:

”För Gud skonade ju inte änglarna som syndade, utan störtade ner dem i avgrunden och överlämnade dem åt mörkrets kedjor, för att förvaras till domen. Och han skonade inte heller den gamla världen men bevarade rättfärdighetens förkunnare, Noa, själv den åttonde, när han lät floden stiga över de ogudaktigas värld”
2 Petr. 2:4-5

”Och de änglar som inte behöll sitt ursprung, utan övergav sin egen boning, dem har han med eviga bojor förvarat i mörkret till domen på den stora dagen.”
Jud. 6

”För också Kristus led en gång för synder, rättfärdig för orättfärdiga, för att han skulle föra oss till Gud, visserligen dödad till köttet, men levandegjord i Anden, i vilken han också gick bort och proklamerade för andarna i fängelset, de som en gång i tiden var olydiga, den gången när Gud tålmodigt väntade i Noas dagar medan arken byggdes.”
1 Petr. 3:18:20

Petrus citerar Davids psalm 16 i sitt tal i Apg. 2:27,31:

Ty du skall ej lämna min själ åt dödsriket, du skall ej låta din fromme se förgängelsen. Du lär mig livets väg.  Inför ditt ansikte mättas jag av glädje, av ljuvlighet på din högra sida för evigt.
Ps. 16:10-11

Motsatsen till dödsriket och förgängelsen är ”livets väg”, en glädje hos Gud för evigt.
I Apg. 2 är ordet för dödsriket ”Hades” och i Psaltaren är ordet för dödsriket ”Sheol”.
Dessa är exakt samma sak, på två olika språk.

3) ABADDON

”Den hebreiska versionen av namnet på koine grekiska är ”Förstöraren”. I Nya Testamentet Apollyon, också förknippad med Avgrunden dvs Det bottenlösa hålet i Gamla och Nya Testamentet eller Dödsriket och Sheol i rabbinsk litteratur.”
”I Nya Testamentet namn på ”avgrundens” ängel (Uppb. 9:11, där även omskrivet med grekiskans Apollyon, fördärvaren alternativt förstöraren). De uppgifter som finns tyder på att samma ängel har olika namn på olika språk.”
(Wikipedia)

I King James version så översätts ”abaddon” kontinuerligt med ”destruction” i de 6 bibelställen i det Gamla testamentet som innehåller ordet.
KJV säger till exempel i Job 26:6; ”Hell [is] naked before him, and destruction hath no covering.”
Och 28:22 säger; ”Destruction and death say, We have heard the fame thereof with our ears.”
Ords. 15:11 säger likaså;Hell (sheol) and destruction [are] before the LORD: how much more then the hearts of the children of men?”

Strong’s Concordance:
”Definition: Abaddon, avgrundens ängel
Användning: Abaddon, Destroyer (dvs. Destroying Angel) eller plats för förstörelse (personifierad).”

”Abaddon” och ”Apollyon” finns endast 1 gång i det Nya testamentet.

”Förstöraren” och ”Fördärvaren” kan lätt leda tankarna till namn på Satan. Men det finns också de som menar att Abaddon/Apollyon är Jesus Kristus. Detta på grund av att det grekiska ordet ”apollumi”, som bland annat betyder; döda, fördärva, utplåna, gå under, och ordet används i Jak. 4:12; ”En är lagstiftaren som kan frälsa och förgöra.” och i Matt. 10:28; ”utan frukta mer honom som kan fördärva både själ och kropp i helvetet” och Mark. 1:24 (Luk. 4:34); ”Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är: Guds Helige.”
Man menar också att dessa bibelställen stöder att det skulle vara Jesus: ”Och jag har nycklarna till dödsriket och döden.” (Upp. 1:18) och ”Och dessa bad honom, att han inte skulle befalla dem att fara ner i avgrunden.” (Luk. 8:31) samt ”Och ut ur hans mun kom ett skarpt svärd, för att han med det skulle slå folken. Och han ska styra dem med järnspira, och han trampar Guds, den Allsmäktiges, glödande vredes vinpress.” (Upp. 19:15)

”Och gräshopporna var till utseendet lik hästar, beredda till strid och på sina huvuden hade de något som liknade kronor av guld, och deras ansikten var såsom människors ansikten. Och de hade hår som liknade kvinnohår och deras tänder var såsom lejonens. Och de hade pansar såsom pansar av järn och ljudet av deras vingar var som ljudet av vagnar med många hästar som stormar fram till strid. Och de hade stjärtar som skorpioner och gaddar i deras stjärtar. Och deras makt var att skada människorna i fem månader. Och de hade en kung över sig, avgrundens ängel, vars namn på hebreiska är Abaddon. Men på grekiska har han namnet Apollyon.”
Upp. 9:7-11

Här är avgrunden och helvetet ”abaddon”:

Avgrunden och dödensäger: ”Endast hörsägner om henne har nått våra öron.””
Job 28:22

”Dödsriket ligger naket för honom, avgrunden utan täckelse.”
Job 26:6

”Dödsriket och helvetet blir aldrig mätta, inte heller människans ögon.”
Ords. 27:20

Tolkningarna skiljer sig åt.
Jesus har visserligen nycklarna till döden och dödsriket, och en ängel kommer ner från himlen med en nyckel till avgrunden och binder Satan och kastar honom i avgrunden och förseglar, men ingenstans i Bibeln kallas Jesus för ”avgrundens ängel” och ses som kung över onda demoniska gräshoppor.
”The angel of the bottomless pit” är i stället sannolikt Satan, som får Guds tillåtelse att skada människor tillsammans med sina demoner, när femte trumpeten ljuder. Allt för att människorna i de sista dagarna ska söka Gud och omvända sig till honom.
Och bekräftelsen på det ser vi i det bibliska sammanhanget och helheten av alla bibelställena, då vi ser varifrån gräshopporna kommer och att de förbjuds att röra människorna som har Guds sigill på sina pannor:

”Och den femte ängeln blåste i sin basun. Och jag såg en stjärna, som hade fallit från himlen ner på jorden. Och åt honom gavs nyckeln till avgrundens brunn. Och han öppnade avgrundens brunn, och en rök steg upp från brunnen som från en stor ugn och solen och luften förmörkades av röken från brunnen. Och ur röken kom det ut gräshoppor på jorden och åt dem gavs makt, liksom skorpionerna på jorden har makt. Och de blev tillsagda att de inte skulle skada gräset på jorden, inte heller något grönt, inte heller något träd, utan bara de människor som inte hade Guds sigill på sina pannor. Och åt dem blev givet att de inte skulle döda dem, utan att de skulle plåga dem i fem månader. Och deras plåga var som plågan av en skorpion när den sticker en människa. Och i de dagarna ska människorna söka döden men inte finna den, och de ska önska att få dö, men döden ska fly ifrån dem.”
Upp. 9:1-6

”Men resten av människorna, som inte hade blivit dödade av dessa plågor, omvände sig inte från sina händers verk, så att de slutade tillbe onda andar och avgudar av guld och silver och koppar och sten och trä, som varken kan se eller höra eller gå. Och inte heller omvände de sig från sitt mördande eller från sina trolldomskonster eller från sin otukt eller från sina stölder.”
Upp. 9:20-21

”Och de hädade Gud i himlen för sina plågor och sina bölder, men omvände sig inte från sina gärningar.”
Upp. 16:11

”Jag är den förste och den siste och den levande. Och jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter. Amen. Och jag har nycklarna till dödsriket och döden. ”
Upp. 1:18-18

”Detta säger den Helige, den Sanne, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen stänger, han som stänger så att ingen öppnar: Jag vet om dina gärningar. Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig och ingen kan stänga den.”
Upp. 3:7-8

”Och jag såg en ängel komma ner från himlen, han hade nyckeln till avgrunden och en stor kedja i sin hand. Och han grep draken, den gamle ormen, som är Djävulen och Satan och band honom för tusen år, och kastade honom i avgrunden och stängde igen för honom och förseglade den över honom, för att han inte längre skulle förföra folken, förrän de tusen åren hade gått.”
Upp. 20:1-3

4) HADES

I den grekiska mytologin är Hades både härskaren i dödsriket samt själva underjorden.
När det Nya testamentet översattes till grekiska så var det naturligt att kalla ”sheol” för ”hades” eftersom orden betyder samma sak; dödsriket.

Det grekiska ordet ”hades” finns med 10 gånger i det Nya testamentet.
Vi tar med samtliga bibelställen här:

Jesus uttalar domar över städer. Kapernaum hade blivit ”upphöjd till himlen” och ska ”störtas ner till dödsriket”, ner i fördärvet:

”Och du Kapernaum, som blivit upphöjd ända till himlen, du ska störtas ner till dödsriket. För hade sådana under skett i Sodom, som blivit gjorda i dig, så hade det stått ännu i dag.”
Matt. 11:23 (även Luk. 10:15)

Guds församling behöver inte frukta dödsriket, eftersom Jesus Kristus har vunnit en evig seger över synden, döden och ondskan genom sin fysiska död och uppståndelse. Jesu uppståndna kropp blev en förhärligad och oförgänglig kropp, och genom samma kraft från Guds Ande kommer alla som är frälsta att få oförgängliga kroppar på uppståndelsens dag, domens dag:

”För du ska inte lämna min själ åt dödsriket, inte heller ska du låta din Helige se förgängelsen. Du har visat mig livets vägar, du ska uppfylla mig med glädje inför ditt ansikte. Män och bröder, låt mig tala öppet till er om patriarken David, att han är både död och begraven, och hans grav finns ibland oss än idag. Eftersom han var en profet och visste att Gud med ed hade svurit honom, att ur en av hans efterkommande, enligt köttet, resa upp Kristus för att sitta på hans tron, förutsåg han och talade om Kristi uppståndelse: att hans själ inte skulle lämnas åt dödsriket, inte heller skulle hans kropp se förgängelsen.
Apg. 2:27-31

Jag är den förste och den siste och den levande. Och jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter. Amen. Och jag har nycklarna till dödsriket och döden.”
Upp. 1:17-18

”Och jag säger dig, att du är Petrus, och på denna klippa ska jag bygga min församling, och dödsrikets portar ska inte segra över henne. Och jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Och allt vad du binder på jorden ska vara bundet i himlarna, och allt vad du löser på jorden ska vara löst i himlarna.
Matt. 16:18

Jesus berättar en liknelse, där två män symboliserar människor i de 2 ”utgångarna”; himmel och helvete.
Den ene är i dödsriket, och han är medvetande om de plågor som finns omkring honom och han plågas. Han kallar dödsriket för ”detta plågornas ställe”.
Den andre har funnit tröst i ”Abrahams famn”, ”vid hans sida”.
Liknelsen med Lasarus vid Abrahams sida visar en sanning som Jesus bekräftar angående himmelriket:

”Men jag säger er, att många ska komma från öster och väster och sitta till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket.”
Matt. 8:11

Vi kan se att dödsriket handlar om det ställe där alla orättfärdigas andar finns, för i vers 31 står det; ”även om någon uppstår från de döda”. Människor har ännu inte uppstått på domens dag, till evig dom eller evigt liv.
Och vi kan se att de rättfärdigas andar har kommit till Abraham, Isak och Jakob och till ”de rättfärdigas andar som har fullkomnats” (Hebr. 12:23).
Johannes använder också uttrycket när han förklarar Jesu relation med Fadern, där ordet ”kolpos” översätts med ”bröst”:

”Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde Sonen, som är vid Faderns bröst, han har förklarat honom.”
Joh. 1:18

Det grekiska ordet för ”famn” är; ”kolpos” (engelska ”bosom”) och förklaras utförligare; ”korrekt, den övre delen av bröstet där ett plagg naturligt viks för att bilda en ”ficka” – kallad ”barmen”, positionen som är synonym med intimitet (union).”
(Strong’s Concordance)

När man låg till bords och åt så kunde man luta sig mot bröstet på den som låg bredvid. Att dela måltid på det sättet visar en intimitet. Jesus och lärjungarna låg till bords på detta sätt; Matt. 26:20, Mark. 14:18, Luk. 22:14 och även Joh. 13:23-25:

”Nu var där en av hans lärjungar, den som Jesus älskade, som lutade sig mot Jesu bröst. Då gav Simon Petrus ett tecken till honom, att han skulle fråga vem det kunde vara som han talade om. Och han som var lutad mot Jesu bröst sa till honom: Herre, vem är det?”

”Så hände det att den fattige dog och blev förd av änglarna till Abrahams famn. Och den rike dog också och begravdes. Och i dödsriket, där han låg och plågades, lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus vid hans sida. Då ropade han och sa: Fader Abraham, förbarma dig över mig, och sänd Lasarus så att han kan doppa det yttersta av sitt finger i vatten och svalka min tunga, för jag plågas svårt i dessa lågor. Då sa Abraham: Son, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, och på samma sätt fick Lasarus det onda. Men nu har han tröst och du pinas. Och förutom allt detta finns det en stor djup klyfta mellan oss och er, för att de som vill komma härifrån till er inte ska kunna det, och för att inte heller någon därifrån ska kunna komma över till oss. Då sa han: Då ber jag dig fader, att du skickar honom till min fars hus, för jag har fem bröder, så att han kan varna dem, att inte de också kommer till detta plågornas ställe. Abraham sa till honom: De har Mose och profeterna. Dem ska de lyssna till. Och han sa: Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda, ska de omvända sig. Då sa han till honom: Om de inte lyssnar på Mose och profeterna, så kommer de inte heller att bli övertygade även om någon uppstår från de döda.”
Luk. 16:22-31

I Uppenbarelseboken symboliseras massdöd på jorden, i den så kallade apokalypsen, av en blekgrön häst med en ryttare med titeln; ”Döden”:

”Och då han bröt det fjärde sigillet, hörde jag den fjärde varelsens röst säga: Kom och se. Och jag såg, och se, en blekgrön häst. Och han som satt på den hette Döden, och dödsriket följde med honom. Och åt dem gavs makt över fjärdedelen av jorden, till att döda med svärd och med hungersnöd och med död och genom de vilda djuren på jorden.”
Upp. 6:7-8

I Uppenbarelseboken handlar det om ”eldsjön”. Dödsriket och döden har, efter Jesu försonande död och uppståndelse, inte längre något grepp om människan. Människan stannar inte i graven. Döden är människans sista fiende, som slutligen läggs under Jesu fötter på Domens dag när både döden och dödsriket kastas i eldsjön:

”Och havet gav igen de döda som var i det, och döden och dödsriket gav igen de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar.  Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden. Och var och en som inte fanns skriven i livets bok, kastades i den brinnande sjön.”
Upp. 20:13-15

Wikipedia är inte en biblisk källa, men skriver bland annat om den historiska synen på helvetet (ämnet ”helvete”):
”I gammaltestamentliga tider uppfattades döden som slutet på all verklig existens. Människans överlevnad i en annan tillvaro efter döden uppstod närmast genom ett fördjupande av tron på att Israels Gud är livets källa, varför den som befinner sig i intensiv gemenskap med honom inte kan dö. Föreställningen om ”himlen” – med vilket avsågs Guds närvaro – föregick alltså föreställningen om en ort där döda straffas för sina gärningar efter döden. Denna tanke uppstod i samband med profeternas starka fördömande av social orättvisa och vishetslitteraturens grubblande över varför det finns orättfärdiga som lever och dör i frid medan rättfärdiga plågas och förföljs.”

”Jesus delade profeternas betoning av rättvisa och de rikas skyldigheter att hjälpa de fattiga. Plågoandarna och de ondskefulla skulle också dömas, men till en helt annan tillvaro. Med hjälp av Uppenbarelseboken broderas temat ut till att alla folk och stammar ska samlas inför Jesus, domaren, och få evigt straff eller belöning för sina gärningar.”

”Enligt många kristna avgörs domen av om den enskilde tar emot eller avvisar Guds och Jesus budskap och erbjudande om att leva i gemenskap med Gud. Det är också viktigt hur man tillämpat Jesus kärleksbud och hur man i konsekvens med detta har bemött medmänniskorna, de fattiga, förföljda, hemlösa och sjuka, samt om man har förlåtit sin nästa hans skulder och fel. Helvetet liknades vid Gehenna, som är lånat från hebreiskan och har bildats av namnet på en stekhet dalgång söder om det äldsta Jerusalem. Där hade Jerusalemborna enligt sägnen kastat sina sopor i en evigt brinnande eld. De onda skulle enligt evangeliernas uttolkare förpassas till en ond plats, drabbas av ett slags bannlysning ut i mörkret. Jesus talade om eviga straff och om helvetet (se t.ex. Mark 9:43-48, Matt 13:42, Matt 25:41,46).”

”Den kristna kyrkan har i sina funderingar över detta förklarat att eftersom människan är skapad till Guds avbild kan hon inte bara försvinna: hon finns för evigt. Salomon talar om att människan har evigheten i sitt hjärta. Men att leva är att vara tillsammans med Gud, och den som förkastar Gud (det vill säga vägrar att förlåta, försona sig eller bry sig om andra) lämnas ifred av Gud, som inte tvingar sig på henne i detta fall. Människan är fri att välja en icke-tillvaro av mörker och bitterhet. Detta är den mera genomtänkta föreställningen av helvetet. Den bekräftas av Johannesevangeliet, enligt vilket domen sker i den troendes jordiska liv, i och med valet att tro – genom detta val har hon ”gått över från döden till livet.””


Hinnoms dal var en verklig dal söder om Jerusalem, som på grund av all ondska och ogudaktighet som förekommit där skulle få namnet ”Dråpdalen”.
I Uppenbarelseboken finns bilden av ”eldsjön” (se under ALTERNATIV 2 i summeringen). På domens dag ska döden, dödsriket och all ondska kastas i eldsjön. Hades/Sheol kommer att kastas i Gehenna.
Både Gehenna och eldsjön är dramatiskt beskrivna platser där ondska och ogudaktighet ska drabbas av Guds heliga vrede. Varken Jesus och apostlarna använder ordet ”eldsjön” i beskrivande tal till människor, men ordet ”eldsjön” används i uppenbarelserna som Johannes fick, och där används aldrig ordet ”Gehenna”.

Eftersom detta är ett viktigt ämne i Bibeln, med 2 huvudtolkningar inom kyrkorna, så blir det en extralång och bred summering som följd.

Det finns 2 huvudvägar att gå, när det gäller tolkningen angående existensen av ett helvete:

1. Helvetet är symbolik, och pekar på en symbolisk eld. Denna ”eviga eld” visar att straffet är lika evigt som elden, men att allt och alla som kastas i elden utplånas för evigt och upphör att existera. Elden symboliseras av den eld som brann i Hinnoms dal; bokstavligen genom att en fysisk eld brände upp sopor, kadaver med mera, samt även genom Guds vredes eld över avgudadyrkare och människors offrande åt Molok i samma dal.
– I den här tolkningen utgår man ifrån tron att människan bara är gjord av organisk materia som helt dör i graven, eller att människan även är en andevarelse och att också anden utplånas i ”eldsjön”.

2. Helvetet är en verklig och bibliskt plats, skapad av Gud för Satan och demonerna. Men även alla ogudaktiga som väljer bort frälsningen, förkastar Guds Son och ett evigt liv i Guds rike följer med Satan och demonerna till ”eldsjön”, helvetet. Hinnoms dal var en fysisk eld som alltid brann och kan visa en bild av ett straff som alltid kommer att existera, och på Guds vrede som alltid kommer att brinna. Hur denna eld och detta helvete verkligen ser ut finns det många tolkningar kring. Elden kan vara en plats som symboliseras av en ”eldsjö”, som är den slutliga eviga destinationen för Satan och demonerna och de som väljer bort Guds frälsning och ett evigt liv tillsammans med Gud. En del menar att det verkligen är brinnande och plågsamt, medan en del i stället menar att det är en mörk tillvaro där uteblivelsen av Guds närvaro leder till att allt är mörkt och kallt, där smärtan och plågorna finns i avsaknaden av allt ljust och gott som kommer från Gud.
– I den här tolkningen utgår man ifrån tron att människan är en evig andevarelse som har en själ och en kropp, och efter kroppens uppståndelse fortsätter människan att vara en levande andevarelse med en oförgänglig kropp i Guds rike eller i helvetet.

Båda dessa alternativa huvudläror (med varianter) anses ha sin grund i Bibelns böcker av sina förespråkare.
Alternativ 1 har det Gamla testamentet som huvudsakliga grund och utgångspunkt.
Alternativ 2 har det Nya testamentet som huvudsakliga grund och utgångspunkt.

Vi ska gå igenom de bibelställen som de båda alternativen bygger sina läror på.

ALTERNATIV 1 =
Elden är en bild av det som förgås, förtärs, fördärvas, bränns upp genom Guds vredesdom. Människan har inte en ande som lever för evigt, alternativt en evig ande som Gud kan fördärva.

Exempel på bibelställen som kan stödja den tolkningen (alla utom ett bibelställe är från det Gamla testamentet):

”Så är det inte med de ogudaktiga, de är som agnar som vinden för bort. Därför skall de ogudaktiga ej bestå i domen, ej syndarna i de rättfärdigas församling. Ty HERREN känner de rättfärdigas väg, men de ogudaktigas väg leder till fördärvet.”
Ps. 1:4-6

”Ty Herrens dag är nära för alla hednafolk. Som du har gjort, så skall det göras mot dig. Dina gärningar skall komma tillbaka över ditt eget huvud. Ty som ni har druckit på mitt heliga berg, skall alla hednafolk få dricka utan uppehåll. De skall dricka, de skall svälja, de skall bli som om de aldrig varit till.”
Ob. 15-16

”Men fördärv skall drabba alla överträdare och syndare, de som överger Herren skall gå under. Ja, ni skall komma på skam med de terebinter som var er lust, ni skall få skämmas över de lustgårdar som ni har utvalt. Ty ni skall bli som en terebint med vissnade löv,
som en lustgård utan vatten. Och den starke skall bli som blånor,
hans verk som en gnista. Båda skall brinna tillsammans
och ingen skall kunna släcka.
Jes. 1:28-31

”Ty en eldsgrop är sedan länge tillredd, även för kungen har den gjorts redo, den är djup och bred. Dess bål är fylld av eld och ved i överflöd, lik en svavelström skall Herrens Ande sätta den i brand.
Jes. 30:33

”Vänd om till honom som ni så djupt har avfallit ifrån, ni Israels barn. Ty på den dagen skall var och en kasta bort sina avgudar av silver och sina avgudar av guld, som era händer har gjort åt er till synd. Assur skall falla, men inte genom en mans svärd. Ett svärd som inte är en människas skall förtära honom. Han skall fly för svärd, och hans unga män skall bli slavar. Hans klippa skall förgås av skräck, och hans furstar skall förfärade fly för baneret. Så säger Herren, han som har sin eld på Sion och sin ugn i Jerusalem.
Jes. 31:6-9

”Omskär er för Herren, avlägsna ert hjärtas förhud, ni Juda män och ni Jerusalems invånare.
Annars skall min vrede bryta fram som en eld för era onda gärningars skull, och den skall brinna så att ingen kan släcka den.”
Jer. 4:4

”Men om ni inte hör mitt bud att hålla sabbaten helig och att inte bära någon börda in genom Jerusalems portar på sabbatsdagen, då skall jag tända en eld i dess portar och den elden skall förtära Jerusalems palats. Den elden kan inte släckas.”
Jer. 17:27

Eld symboliserar Guds vrede, och Guds vredesdom över ondska och orättfärdighet är en ”eld som aldrig ska släckas”:

”Sök Herren och ni skall leva. Annars skall han komma över Josefs hus likt en eld som förtär, och ingen kan släcka den så att Betel räddas.”
Amos 5:6

”Herrens ord kom till mig. Han sade: ”Du människobarn, vänd ditt ansikte söderut och predika mot söder, profetera mot skogslandet söderut. Säg till sydlandets skog: Hör Herrens ord: Så säger Herren, Herren: Jag skall tända en eld i dig, och den skall förtära alla dina träd, både de friska och de torra. Den flammande lågan skall inte kunna släckas, alla ansikten från söder till norr skall bli brända av den. Alla människor skall se att jag, Herren, har tänt den. Den skall inte kunna släckas.”
Hes. 20:45-48

Guds vredes eld visar Guds makt, och Gud kan förgöra vem som helst med sin ”vredes eld”, som alltid är Guds heliga vrede över synden och ondskan:

”För en eld är tänd av min vrededen brinner till dödsrikets djup.”
5 Mos. 32:22

”Jag skall utgjuta min vrede över dig och blåsa min förbittrings eld mot dig. Jag skall överlämna dig åt vilda människor, som är mästare på att fördärva. Du skall bli till mat åt elden, ditt blod skall flyta i landet.”
Hes. 21:31-32

”Om du vill vända tillbaka, Israel, säger Herren, vänd då om till mig. Om du avlägsnar dina avskyvärda gudar från min åsyn skall du slippa irra omkring som flykting. Du skall svära i sanning, rätt och rättfärdighet: ”Så sant Herren lever”, och då skall hednafolken välsigna sig i honom och ha sin berömmelse i honom. Så säger Herren till Juda män och till Jerusalem: Bryt er ny mark! Så inte bland törnen. Omskär er för Herren, avlägsna ert hjärtas förhud, ni Juda män och ni Jerusalems invånare. Annars skall min vrede bryta fram som en eld för era onda gärningars skull, och den skall brinna så att ingen kan släcka den.”
Jer. 4:1-4

”Se, dagen kommer, den brinner som en ugn. Då skall alla högmodiga och alla som handlar ogudaktigt vara som halm. Dagen som kommer skall bränna upp dem, säger Herren Sebaot, den skall lämna kvar varken rot eller kvist.
Mal. 4:1

”Och i skördetiden ska jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset, och bind det i knippen till att brännas upp, men samla in vetet i min lada.”
Matt. 13:30

”Ty den som är ond har ingen framtid, de ogudaktigas lampa skall slockna.”
Ords. 24:20

Eld och svavel hör till Guds vredesdomar:
Då lät Herren svavel och eld regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra.”
1 Mos. 19:24 (Luk. 17:29)

De ogudaktiga människorna och städerna utplånades genom svavel och eld från himlen; de brann upp:

”Så har också Sodom och Gomorra och städerna där omkring, som på samma sätt som de bedrev otukt och gick efter främmande kött, blivit satta till ett exempel och lider den eviga eldens straff.
Jud. 7

Sedan finns det ett bibelställe som kristna kan mena bekräftar att människan utplånas för evigt, men läser vi hela sammanhanget ser vi att det handlar om människors liv på jorden:

”Det lilla som en rättfärdig har är bättre än många ogudaktigas stora rikedom. Ty de ogudaktigas armar skall brytas, men Herren uppehåller de rättfärdiga. Herren känner de fullkomligas dagar, deras arvslott skall bestå för evigt. De skall ej komma på skam i onda tider, i hungerns dagar skall de bli mättade. Men de ogudaktiga skall gå förlorade. Herrens fiender försvinner som ängarnas prakt, de försvinner som rök. Den ogudaktige lånar och betalar inte tillbaka, men den rättfärdige är barmhärtig och givmild. Herrens välsignade skall ärva landet, men de som han förbannar kommer att utrotas.
Ps. 37:16-22

Det handlar om hur Gud skyddar och välsignar de rättfärdiga medan Herrens fiender ”försvinner som rök” och ”de som han förbannar kommer att utrotas”.
Det finns inga onda tider efter Domens dag, för allt ont har då kastats i ”eldsjön”.

ALTERNATIV 2 =
Elden är både en bild av Guds vredes eld som förtär och fördärvar men också en bild av ett pågående evigt straff. Människan har en ande som lever för evigt, som inte förgörs i helvetet. Det är i stället ondskan, döden och de onda andarna och ogudaktiga människorna som ”oskadliggörs” genom att få det eviga straff Gud alltid har varnat dem om. De får sin rättmätiga dom; straffet för sina gärningar. Liksom de rättfärdiga som tagit emot frälsningen och genom Jesus Kristus gjort goda och välbehagliga gärningar inför Gud får sin rättmätiga lön; evigt liv tillsammans med Gud.

Exempel på bibelställen (samtliga är bibelställen från det Nya testamentet):

”Himmelriket är också likt ett nät, som kastades i havet och samlade ihop av alla slag, vilket, när det blev fullt, drogs upp på land och de satte sig ner och samlade de goda i kärl, men de dåliga kastade de bort. Så ska det också ske vid tidsålderns slut. Änglarna ska gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska vara gråt och tandagnisslan. Jesus sa till dem: Har ni förstått allt detta? De sa till honom: Ja, Herre.”
Matt. 13:47-50

Jesus talade om ”gråt och tandagnisslan”, om ett medvetande hos de som förkastat Gud.

”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden, som har ställts i ordning åt djävulen och hans änglar.
Matt. 25:41
Och i vers 46 säger Jesus: Och dessa ska då gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.” Jesu ord kan här tala starkt för att straffet är ett pågående straff i evig tid.

Ett evigt plågsamt straff där medvetenhet finns visar även Uppenbarelseboken:

”Och Djävulen som hade bedragit dem blev kastad i sjön av eld och svavel, där vilddjuret och den falske profeten är. Och de ska plågas dag och natt i evigheternas evigheter.”
Upp. 20:10

”Eldsjön” är slutdestinationen för Djävulen och demonerna, men även de ogudaktiga människorna kastas i eldsjön:

”Och var och en som inte fanns skriven i livets bok, kastades i den brinnande sjön.”
Upp. 20:15

Elden släcks aldrig, och masken dör inte i ”eldsjön”:

”Och om din hand förleder dig så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad, än att ha båda händerna kvar och komma till helvetet, till elden som aldrig slocknar, där deras mask inte dör och elden inte släcks. Och om din fot förleder dig så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet halt än att ha båda fötterna kvar och bli kastad till helvetet, till elden som aldrig slocknar, där deras mask inte dör och elden inte släcks. Och om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike med ett öga, än att ha båda ögonen kvar och kastas i helvetets eld, där deras mask inte dör och elden inte släcks.”
Mark. 9:43-48

Om allt brinner upp, om allt förgås och utplånas skulle inte elden behöva brinna för evigt utan kunna slockna när den utplånat allt ont, likt elden över städerna Sodom och Gomorra slocknade.

”Den som tror på Sonen har evigt liv, men den som inte tror på Sonen ska inte få se livet, utan Guds vrede förblir över honom.”
Joh. 3:36

Paulus skriver om Guds rättvisa dom; att vedergälla de onda med lidande:

Detta är ett bevis på Guds rättvisa dom, att ni ska anses värdiga Guds rike, för vars skull ni också lider, med tanke på att det är rättvist av Gud att vedergälla dem med lidande som plågar er, och att ge er som blir plågade lindring med oss, när Herren Jesus uppenbarar sig från himlen med sin makts änglar i flammande eld för att hämnas på dem som inte känner Gud och på dem som inte lyder vår Herre Jesu Kristi evangelium. Dessa ska få sitt straff i det eviga fördärvet, borta från Herrens ansikte och hans makts härlighet, när han kommer på den dagen, för att bli förhärligad i sina heliga och bli hyllad av alla dem som tror, eftersom vårt vittnesbörd bland er blev trott.”
2 Thess. 1:5-10

Guds vrede och rättvisa dom faller över dem som ”är stridslystna och inte söker sanningen, utan lyder orättfärdigheten”.
”Ilska och vrede, nöd och ångest” kommer över ”varje människosjäl som gör det som är ont” i Guds ögon:

”Men genom din hårdhet och ditt obotfärdiga hjärta samlar du på dig själv vrede till vredens dag, när Guds rättvisa dom uppenbaras, han som ska ge åt var och en efter hans gärningar. Evigt liv med rätta åt dem som med uthållighet gör det goda och söker efter härlighet och ära och oförgänglighet, men över dem som är stridslystna och inte lyder sanningen, utan lyder orättfärdigheten, kommer ilska och vrede, nöd och ångest över varje människosjäl som gör det som är ont, juden först men också hedningen. Men härlighet, ära och frid åt var och en som gör det goda, juden först men också hedningen. För Gud gör inte skillnad på människor.”
Rom. 2:5-11

”Ni vet att det är av Herren ni ska få arvets lön, eftersom ni tjänar Herren Kristus. Men den som gör orätt ska få igen den orätt han har gjort, utan anseende till personen.”
Kol. 3:24-25

En rättvis dom har sin röda tråd genom hela Bibeln, där Gud varnar och går till rätta med människor i alla tider. Gud talar ofta om att människan måste välja; liv eller död, frälsning eller förkastelse, evigt liv hos Gud eller evigt straff. Att vara ”borta från Herrens ansikte och hans makts härlighet” skulle kunna tolkas som att helt utplånas för gott men även att vara helt skild från allt det goda som kommer från Herren och finns i Herrens närhet. Kvar skulle då endast finnas; allt slags mörker.
Endera är lidandet kortare, när ”Herren Jesus uppenbarar sig från himlen med sin makts änglar i flammande eld för att hämnas på dem som inte känner Gud och på dem som inte lyder vår Herre Jesu Kristi evangelium” eller så är lidandet och straffet en evig plåga.

”Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden. Och var och en som inte fanns skriven i livets bok, kastades i den brinnande sjön.
Upp. 20:14-15

”Men de fega och de otroende och de avskyvärda samt mördare och otuktiga och trollkarlar och avgudadyrkare och alla lögnare ska få sin del i den sjö som brinner med eld och svavel, som är den andra döden.”
Upp. 21:8


Argument som kan tala för ALTERNATIV 1 som korrekt tolkning:

1) Gud är kärleken, och kan därför inte tillåta att människor torteras i en evighet.

2) Bibelns samlade ord om att de orättfärdiga ska förgås, brännas upp, och bilden av frukt som huggs ner och kastas i elden samt ogräs som binds i knippen och bränns upp:

Matt. 7:19 ”Vart och ett träd som inte bär god frukt huggs ner och kastas i elden.”

Matt. 13:30 ”Och i skördetiden ska jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset, och bind det i knippen till att brännas upp, men samla in vetet i min lada.”

3) Det står om de ogudaktiga människornas ”dom och undergång”, och det kan tolkas som att människor går under på samma sätt som de ogudaktiga människorna på Noas tid gick under i syndafloden. Och Gud lade Sodom och Gomorra i aska, en undergång som blev total i ”elden och svavlet”:

”För de vill inte veta att himlarna fanns för länge sedan och att jorden uppstod av vatten och genom vatten, genom Guds ord. Därigenom gick den dåvarande världen under genom att översvämmas av vatten. Men de himlar och den jord som nu finns är genom samma ord sparade åt eld, och förvaras till dagen för de ogudaktiga människornas dom och undergång.”
2 Petr. 3:5-7

”Och han lade städerna Sodom och Gomorra i aska och dömde dem till undergång, och satte dem till ett varnande exempel för dem som tänker leva gudlöst.”
2 Petr. 2:6

Petrus talar också om att de orättfärdiga kommer att fördärvas ”fullständigt”, med parallellen till att ”fångas och dödas”:

”Men dessa är som oförnuftiga djur, av naturen födda till att fångas och dödas. De smädar vad de inte känner till. I sitt fördärv kommer de fullständigt att förgås, orättfärdighetens lön.”
2 Petr. 4:12-13

Judas beskriver ”den eviga eldens straff”, men eftersom Sodom och Gomorra dömdes till undergång och både städer och människor utplånades så kan bibelstället visa den eviga konsekvensen som synden för med sig:

”Så har också Sodom och Gomorra och städerna där omkring, som på samma sätt som de bedrev otukt och gick efter främmande kött, blivit satta till ett exempel och lider den eviga eldens straff.”
Jud. 7

4) Kristna som delar denna tolkning kan mena att ett evigt brinnande helvete är hämtat från andra religioner och hedendomen.


Argument som kan tala för ALTERNATIV 2 som korrekt tolkning:

1) Paradoxalt samma argument som i Alternativ 1: Gud är kärlek, och Gud är helig. Gud hade ställt i ordning eldsjön åt enbart djävulen och hans änglar, inte ställt i ordning den åt människor.
Gud vill att alla ska vända om och bli frälsta, men människan väljer med sin fria vilja vilken sida hon vill tillhöra. Eldsjön ”har ställts i ordning åt djävulen och hans änglar”, Matt. 25:41, men Jesus säger till de som förkastar Gud; Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden. ”. Och i vers 46:dessa ska då gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.”

2) Ett av de starkaste argumenten för alternativtolkning 2 är:

”Och Djävulen som hade bedragit dem blev kastad i sjön av eld och svavel, där vilddjuret och den falske profeten är. Och de ska plågas dag och natt i evigheternas evigheter.”
Upp. 20:10

”Och var och en som inte fanns skriven i livets bok, kastades i den brinnande sjön.”
Upp. 20:15

Om Uppenbarelsebokens ord om en ”plåga dag och natt i evigheters evigheter” ska tolkas symboliskt…vad är då innebörden av det symboliska?

3) Bibelns samlade ord om att människan är ande, själ och kropp och att anden är evig är ett argument i sig, där den enskildes tro och jordiska gärningar och sådd får konsekvenser och skörd för evigheten; evigt liv eller evigt straff. Människans ande som blir född på nytt av Gud har gått från att vara ”som död (fast den lever)” till att ha ”gått till livet (det eviga livet med Gud)”.

4) Liknelsen med Lasarus och den rike mannen, som båda dör den jordiska fysiska döden, visar ett andligt medvetande, och att platsen den rike mannen kommit till är ett plågsamt ställe. De rättfärdigas andar som dött kommer enigt Bibeln till paradiset, till Sions berg; den himmelska staden Jerusalem (Hebr. 12:22-24) och (Luk. 23:43). Men dödsriket är ett plågsamt ställe, likt det helvete som beskrivs av Jesus. Den rike mannen kallar dödsriket för ”plågornas ställe”. Efter den fysiska döden har Lasarus fått tröst vid Abrahams sida, medan den rike mannen pinas.

”Då sa Abraham: Son, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, och på samma sätt fick Lasarus det onda. Men nu har han tröst och du pinas.

5) Daniel får höra profetior om ändens tid. Både goda och onda ska uppväckas från de döda. De onda till en evig skam:

”Men på den tiden skall alla bland ditt folk bli frälsta som finns uppskrivna i boken. De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam. De förståndiga skall då lysa som himlavalvets ljus, och de som har fört många till rättfärdighet, som stjärnor, alltid och för evigt.” Dan. 12:1-3

Även om det står att enbart de rättfärdiga ska vakna till ”evigt liv” kan de ogudaktigas uppvaknande till ”förakt och evig skam” tyda på endera förakt och skam på Domens dag (innan de utplånas) och att skammen är evig i Guds och människors minne, eller en pågående förakt och evig skam för de ogudaktiga i evig tid. Tanken att låta de ogudaktiga uppstå enbart för att utplånas direkt kan förvisso visa att Gud i sin rättfärdighet alltid låter varje människa och ängel, god som ond, få sin rättvisa dom. Men tanken kan också leda till att endast den som fortsätter leva andligen kan känna ”förakt och evig skam”. Det grekiska ordet för ”evig” är; ”olam”, med betydelsen; ”long duration, antiquity, futurity”.
(Strong’s Concordance)

6) Jesus ord om att människor kastas ut i ”i det yttersta mörkret”, och att de hamnar på en plats där det är ”gråt och tandagnisslan” och att detta straff är ett evigt pågående straff:

”Människosonen ska sända ut sina änglar, och de ska samla ihop från hans rike allt som förorsakar synd och dem som lever i laglöshet, och ska kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska vara gråt och tandagnisslan. Då ska de rättfärdiga skina som solen i sin Faders rike.
”Matt. 13:41-43

”Himmelriket är också likt ett nät, som kastades i havet och samlade ihop av alla slag, vilket, när det blev fullt, drogs upp på land och de satte sig ner och samlade de goda i kärl, men de dåliga kastade de bort. Så ska det också ske vid tidsålderns slut. Änglarna ska gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska vara gråt och tandagnisslan. Jesus sa till dem: Har ni förstått allt detta? De sa till honom: Ja, Herre.”
Matt. 13:47-50

”Då sa han till honom: Min vän, hur kom du in här utan bröllopskläder? Men han teg. Då sa kungen till tjänarna: Bind honom till händer och fötter och för bort honom och kasta honom i det yttersta mörkret. Där ska vara gråt och tandagnisslan.”
Matt. 22:12-13

Här ställs ”till evigt straff” och ”till evigt liv” bredvid varandra som 2 utgångar ur denna jordiska värld:

”Då ska Konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade, och ta emot det rike som gjorts i ordning åt er från världens början.”
”Sedan ska han också säga till dem som står på vänstra sidan: Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden, som har ställts i ordning åt djävulen och hans änglar.”
”Och dessa ska då gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.”
Matt. 25:34,41,46

Orden i 2 Thess. 1 talar om ett tillstånd och en plats borta från Herrens ansikte och härlighet, och kan bekräfta det ”yttersta mörkret” som Jesus talar om:

Dessa ska få sitt straff i det eviga fördärvet, borta från Herrens ansikte och hans makts härlighet”

7) Kristna som delar denna tolkning kan mena att den världsvida kyrkan (katolska, ortodoxa och protestantiska) i årtusenden har trott på ett evigt straff i ett helvete för de som förkastar Guds frälsning. Och att Gud bevarar sitt ord och den rätta läran genom Andens ledning i den världsvida församlingen.

En del bibelställen som kan tolkas enligt både Alternativ 1 och Alternativ 2 =

1) Här skulle man kunna tolka Jesu ord om att ”gå in i livet” enögd som att Jesus endera menar att människan går in i ett evigt liv överhuvudtaget, eller att människan som inte vill synda får det eviga livet tillsammans med Gud medan den som vill fortsätta att leva i synd kastas i helvetet:

”Och om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd, än att du skulle ha två ögon och kastas i helvetets eld.”
Matt. 18:9

2) Här upprepas Jesu ord om att ”elden inte släcks” och ”deras mask inte dör”. Masken som inte dör kan vara en hänvisning till både kadaver från djur och döda människors kroppar som förbrändes i Hinnoms dal. Elden pågick, och maskarnas ätande pågick.
Det kan också tolkas bokstavligt och vara ett evigt lidande i en fysiskt evig brinnande eldsjö, men det som talar emot detta är att eldsjön enbart innehåller andevarelser med oförgängliga kroppar och är slutstationen för dessa. Vanliga maskar kan inte leva för evigt men kan vara en bild av plåga och död.

”Och om din hand förleder dig så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad, än att ha båda händerna kvar och komma till helvetet, till elden som aldrig slocknar, där deras mask inte dör och elden inte släcks. Och om din fot förleder dig så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet halt än att ha båda fötterna kvar och bli kastad till helvetet, till elden som aldrig slocknar, där deras mask inte dör och elden inte släcks. Och om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike med ett öga, än att ha båda ögonen kvar och kastas i helvetets eld, där deras mask inte dör och elden inte släcks.”
Mark. 9:43-48

3) Det här bibelstället kan tolkas på 2 olika sätt.
Endera kan man mena att hela människan utplånas i helvetet med betydelsen att människan enbart är en kropp och en själ (psuché = psyket, det mentala).
Eller annars kan man mena att det handlar om att inte frukta människor och den fysiska döden, utan frukta Gud som kan kasta hela människan i den eviga ”eldsjön”:

”Och frukta inte för dem som dödar kroppen, men inte har makt att döda själen, utan frukta mer honom som kan fördärva både själ och kropp i helvetet.”
Matt. 10:28

Luk. 12:4-5 är tydligare:

”Och jag säger till er, mina vänner: Frukta inte för dem som dödar kroppen och sedan inte har makt att göra något mer. Men jag vill visa er vem ni ska frukta: Frukta honom, som sedan han har dödat, har makt att kasta i helvetet. Ja, jag säger er: Honom ska ni frukta.”

Jesus talar i Luk. 12 om att vi ska frukta Gud, som ”sedan han har dödat, har makt att kasta i helvetet”.
Är den fysiskt döde orättfärdige människan uppstånden igen (av Gud, på Domens dag, för att få höra slutdomen) så kastas den människan in i döden igen och är tillbaka i den död den nyss befunnit sig i. Det behövs inte någon extra makt från Gud att en människa dör den fysiska döden, och inte heller behövs en större fruktan då den människan går tillbaka till att inte existera på nytt.
Fruktan behövs i stället för något som är värre än den fysiska döden; det eviga helvetet.

Jesus säger att Gud sedan har makt att göra någonting mera; kasta människan till en annan tillvaro, ett annat tillstånd, en annan plats.
Ifall ”helvetet” enbart vore en fullständig död av människan så skulle det inte behövas fruktan för någonting ytterligare.
De som tror att människan enbart är en kropp med ett psyke har här ett bibelställe som innebär en omöjlig paradox utan mening; efter att Gud har dödat är människan död och blir aldrig annat än död. Fruktan för helvetet existerar inte på riktigt, för helvetet innebär just denna död till kropp och själ för evigt. Den befinner sig redan den döde i. Jesu följande ord blir både onödiga och meningslösa för dem som enbart tror på en evig död till kropp och psyke (hjärnans funktioner i samarbete med kroppen)

I exemplet i Matt. 10:28 visar Jesus att ”själen” är något annat än kroppen, eftersom Jesus delar isär människan och menar att onda våldsverkare kan döda kroppen men inte döda själen. Jesus talar om att hela människan kan bli fördärvad ”i Gehenna”/helvetet, av Gud. Är då Gehenna ”dödsriket”, graven, eftersom den fysiska kropp som kan dödas av våldsverkare enbart kan hamna i en jordisk grav och sluta att leva?
(Läs gärna bibelstudierna; ”Har människan ett innersta jag?” och ”Vad är en människa?” samt ”Dog Jesus andligen på korset?” för att se alla bibelställen som visar vad en människa verkligen är.
Bibeln kan tala om den eviga delen av människan som ande eller själ. Anden är evig i människan men själen är bland annat varje individs unika personlighet. De hör ihop i människan och påverkar varandra även fast det själiska är kött.)
Jesus ställer fruktan för Gud i motsats till fruktan för människor. Människan har makt att döda en annan människa, men om den människa som dödas inte är frälst så hamnar hela människan i helvetet, Gehenna. Att frukta Gud handlar om att vara rädd om sin ”själ”.
I den grekiska grundtexten är ordet för ”fördärva”; ”apollumi”, med betydelsen; ”permanent (absolut) förstörelse, d.v.s. att avbryta (ta bort); ”att dö, med implikationen av ruin och förstörelse”; orsaka att gå förlorad (helt förgås) genom att uppleva ett eländigt slut”.
I Matt. 10:28 talar Jesus om att ”förlora sin själ”, att få den ”fördärvad”. Den som vill behålla sitt liv för sig själv, och leva ett egocentrerat liv, kommer att förlora livet/själen, men den som i stället ger sitt liv till Jesus Kristus och lever sitt liv i Kristus kommer att vinna sin själ och leva för evigt.
Människan blev ”en levande själ” när Gud blåste in livsande i det stoft han tog från marken. Hela människan tillhör Gud, och våra sinnen (tankar, vilja, känslor) och vår kropp ska styras av vår pånyttfödda ande som leds av Kristi Ande:

”Då sa Jesus till sina lärjungar: Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. För den som vill bevara sitt liv, ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull, ska finna det. För vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa ge till lösen för sin själ?
Matt. 16:24-26

4) Vi kan också se att ett bibelställe kan tolkas på 2 olika sätt beroende hur man ser på vad en människa egentligen är samt om man ser på summan av hela Bibeln eller inte:

”För syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv genom Kristus Jesus, vår Herre.”
Rom. 6:23

Man kan, vid alternativtolkning 1, mena att syndens lön är en evig död för hela människan, och särskilt om man tror att människan endast är en fysiologisk biologisk varelse utan en ande.
Här finns bibelställen som visar att det var den fysiska biologiska delen av människan som blev dödlig, för genom syndafallet miste människan sin eviga natur. När de åt av Kunskapens träd var konsekvensen och straffet; ”ty den dag du äter av det skall du döden dö” (1 Mos. 2:17) och; ”jord är du, och jord skall du åter bli” (1 Mos. 3:19). Och Rom. 5:12 säger; ”Därför är det så: Genom en människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla har syndat.” 1 Kor. 15:21-22 bekräftar även denna fysiska död; ”För eftersom döden kom genom en människa, så kom också genom en människa de dödas uppståndelse. För såsom alla dör i Adam, så ska också alla i Kristus göras levande.”
Men sedan finns det ytterligare en slags död beskriven i Bibeln; den andliga. Ett bibelställe som kan tolkas på detta sätt är Jak. 1:14-15; ”Utan var och en frestas, när han dras bort och lockas av sitt eget begär. Därefter, sedan begäret har blivit havande, föder det synd, och när synden är fullmogen föder den död.” En kristen som börjar följa sina egna begär och väljer att leva i synd får ett liv som slutar i andlig död genom den fullmogna synden. För Jakob kan inte här mena den fysiska döden, för alla människor dör den döden oavsett om synden blir fullmogen i det egna livet eller om man lever i helgelse och renhet efter Guds vilja.
Att det kan handla om den andliga döden bekräftas också genom dessa bibelställen;
”Vi vet att vi har gått över från döden till livet, för vi älskar bröderna. Den som inte älskar sin broder förblir i döden.” (1 Joh. 3:14) och ”Ve dem! För de har slagit in på Kains väg och har för lönens skull kastat sig i Bileams villfarelse och gått förlorade i Koras uppror. Dessa är skamfläckar vid era kärleksmåltider, när de deltar i era måltider och bara förser sig själva utan att skämmas. De är moln utan vatten, som drivs omkring av vindarna, träd utan frukt på senhösten, dubbelt döda, uppryckta med rötterna.” (Jud. 11-12) samt Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike.”
(Luk. 9:60).

Så Rom. 6:23 kan även tolkas som den eviga andliga döden, ett evigt straff med en medvetenhet i ”eldsjön”, för både döden och dödsriket kastas i ”eldsjön”.
Och Guds gåva är det eviga livet hos Gud, genom Kristus Jesus.


SUMMERING

Frågor som kan uppstå i tanken på ett helvete, oavsett tolkningsalternativ:

Är människan en evig andevarelse, eller är hon bara en biologiskt nedbrytbar kropp med ett psyke (den mentala hjärnan och dess fysiologiska funktioner)?

– Om eldsjön ställdes i ordning åt djävulen och hans änglar, som alla är andevarelser…är då eldsjön en annan typ av ”död” som kan påverka eller förinta andevarelser, eftersom de inte kan påverkas av den död alla människor dör fysiskt?

– Om eldsjön är dödsriket…hur kan då dödsriket kastas i dödsriket?

Varför ska de döda uppstå på uppståndelsens dag…om de direkt ska dö och försvinna i en ickeexistens igen?

– Är Gud inte längre kärleksfull Gud…om han tillåter människor att plågas i eldsjön i evighet?
Går det att tro på en god Gud som har skapat ett helvete…och sedan tillåter människor att hamna där? Älskar Gud verkligen alla människor då?

Får alla människor som hamnar i helvetet ”skylla sig själva”…för att de inte valde att ta emot frälsningen genom Jesus Kristus? Kan man säga; ”De valde helvetet medvetet, för de valde bort Gud. De valde djävulens sida, och hamnar därför på det ställe som var ämnat åt djävulen genom sitt fria val.”?

– Varför ska människor få ett straff som inte står i proportion till själva brotten…ifall det finns ett evigt brinnande helvete?

– Vad blev straffet och domen för all ondska människor har orsakat på jorden? Blev straffet ”bara” en vanlig fysisk död som alla människor ändå skulle drabbas av, vare sig de var rättfärdiga eller ogudaktiga?

– Betydde Jesu ord om att det skulle vara gråt och tandagnisslan i mörkret ingenting…var de utan substans, eller visar de endast en kortvarig ånger i och med själva domslutet? Vad består i så fall ”det yttersta mörkret” av, som de kommer att befinna sig i enligt Jesu egna ord?

Kan de som fått ta emot frälsningen vara lyckliga i himmelriket…om de vet att människor de känner plågas i helvetet i evighet?

– Blir det ett moraliskt dilemma…ifall det inte finns ett avskräckande helvete med en evig pina?
Bryr sig människor mindre om Gud och frälsningen om de tror att straffet som värst skulle visa sig vara att försvinna i ett ickemedvetande vid döden, även vid ”den andra döden”; eldsjön?

– Blir det ett moraliskt dilemma när det gäller vem Gud är och vilka Guds egenskaper är…ifall Gud utplånar alla orättfärdiga, i stället för att låta dem få välja själva om de vill till himmelriket eller till eldsjöns eventuella eviga eld?


Vi ska försöka närma oss svaren genom några tankar och bibelord.

Det berättas i Bibeln om 2 olika slags död; den första döden och den andra döden.
– Vilken är den första döden, som alla människor dör i? = kroppens fysiska död, där de fysiska sinnenas funktioner som tillhör själen/psyket (psyché) också dör. Allt förmultnar, blir åter jord.
Vad är då den andra döden, som de ogudaktiga och Satan och demonerna oskadliggörs i; ”eldsjön”?

Det kan finnas 2 varianter av tro:
1) Den andra döden är den död som ligger utanför det sedda och timliga. Det som ser ut att vara den ”andliga döden” (Upp. 20:6), ”eldsjön”, har makt både över evighetskroppar och över anden (den ande som är död inför Gud), eftersom alla människor uppstår med evighetskroppar innan evighetsdomen verkställs på Domens dag. Den andra döden är en evig separation från Gud. Domens verkställande är att de ogudaktigas evighetskroppar ”kastas i eldsjön”. Där är också Satan själv samt demonerna. De är inte påverkade av annat än ”den andra döden”. Det är deras slutdestination. De upphör inte att existera helt men existerar aldrig mer i människans eviga framtid tillsammans med Gud. De befinner sig i det eviga ”mörkret”.
En variant på tro skulle kunna vara att de ogudaktiga människorna uppstår med vanliga jordiska kroppar igen medan de rättfärdiga uppstår med oförgängliga kroppar. Men det är inget som bekräftas av Bibeln. Det står inget om att människor ska uppstå med olika slags kroppar, bara att de uppstår till evigt liv eller evigt straff.
2) Den andra döden eldsjön är helt enkelt slutdestinationen för allt Jesus Kristus har besegrat på korset; all död, all ondska, all synd, och alla ogudaktiga som valt bort Gud och frälsningen kastas i eldsjön och utplånas för gott.

Döden och dödsriket kan kastas i den andra döden, eldsjön, om den andra döden endera i en tolkning utplånar allt för gott eller i en annan tolkning är alla Jesu fienders slutdestination i ett evigt ”mörker”; i helvetet. De finns då inte mer i varken de nya himlar Gud kommer skapa eller på den nya jord Gud kommer skapa (Upp. 21:1).

Skulle eldsjön = dödsriket, och dödsriket = helvetet…så skulle varken dödsriket kunna kastas i dödsriket eller helvetet kunna kastas i helvetet.
När vi i stället ser alla bibelorden ställas upp efter grundtextens ord på hebreiska och grekiska så kommer det fram en bild som visar att dödsriket inte kan vara helvetet, och eldsjön kan aldrig bli dödsriket.
Dödsriket blir i stället en plats som Bibeln även kallar för ”fängelse” och ”avgrunden”, där de ogudaktigas andar och även demoner förvaras till Domens dag.

”För också Kristus led en gång för synder, rättfärdig för orättfärdiga,
för att han skulle föra oss till Gud, visserligen dödad till köttet, men
levandegjord i Anden, i vilken han också gick bort och proklamerade för andarna i fängelset, de som en gång i tiden var olydiga, den gången när Gud tålmodigt väntade i Noas dagar medan arken byggdes.”

1 Petr. 3:18-20
(se även Luk. 8:31, 2 Petr. 2:4, Jud. 6, Upp. 20:2-3.)


De allvarligaste frågorna, för alla kristna, har att göra med vår bild av Gud och vår relation med Gud.

– Vem Gud är… om Gud inte är eller gör det vi själva tycker?
– Vilka egenskaper har Gud… om Gud inte är eller gör det vi själva tycker?
– Kan vi lita på Gud… om Gud inte är eller gör det vi själva tycker?
– Är Gud värdig vår kärlek… om Gud inte är eller gör det vi själva tycker?

När kristna motiverar sina bibliska tolkningar med Guds goda egenskaper, eller enligt egen åsikt brist på goda egenskaper, kan Gud förändras till någonting han inte är och inte vill vara.
Människor kan också försöka ”styra” Gud i sina tolkningar, så att Gud (enligt människors vilja och åsikt) aldrig skulle kunna göra något han kommer att göra. Gud har rätten på sin sida, för endast han är helt igenom helig och skapare av allt. Gud har haft tålamod och oändlig kärlek till sin skapelse människan. Men Gud gav människorna en fri vilja när han skapade dem, och denna fria vilja kan och får inte vändas emot Gud själv på sätt som tillskriver Gud som ond när det i stället är människor som väljer att förbli på den sida som är motståndare till Gud, den sida som kallas för ond. Ingen människa kan i Guds ögon vara neutral. Man är rättfärdig eller orättfärdig.

Det eviga livet med Gud är villkorat, men är människans eget val att välja.
Att få tillhöra Guds folk har alltid varit villkorat. I gamla förbundet; genom bokstavliga laggärningar, konkreta straff eller välsignelser. I nya förbundet; genom enda frälsningsvägen: Guds Son, Jesus Kristus eller förkastelse på grund av förkastelsen av frälsningsvägen.
De som vill få evigt liv måste leva enligt det största och viktigaste budet: ”Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din förstånd och av hela ditt kraft.” (Mark. 12:30) Tro, kärlek till Gud och lydnad av Guds vilja och bud har alltid varit grunden för frälsningen och det eviga livet med Gud. När så Guds egen Son, Jesus Kristus, kom så visade han ett nytt och bättre förbund; genom tron på honom och livet i honom. Från pingstdagen kan alla bli födda på nytt i anden och bli ”tempel” åt Guds helige Ande. Sedan man gett sitt liv till Jesus Kristus så låter man Jesus regera i sitt liv; man lever i Anden, i Kristus inom människan. Jesus är Herren i livets alla områden och Guds vilja får då ske. Guds bud är då skrivna i hjärtat på människan, i hennes innersta jag.
Gud tvingar ingen människa till sin närhet och kärlek. En evighet med Gud, för en människa som inte vill veta av Gud, vad vore det för påtvingande liv?
Utan helgelse kan ingen närma sig Gud, för inget oheligt kan bestå inför Gud. Inget mörker kan förenas med ljuset. Människan har valet att förbli ”fallen” eller upprättad och friköpt från domen genom Jesu blod.

”Kan en människa stå rättfärdig inför Gud, kan en människa vara ren inför sin skapare?”
Job 4:17

Straffet står i proportion till nådens evangelium.
De är mänskligt sett och mätt lika oproportionerliga.
Det finns ett nåderikt evangelium att få ta emot för alla, oavsett vilka synder man begått. Även den som gjort de ondaste gärningarna erbjuds samma möjlighet till full rening genom Jesu Kristi blod. Här är även gåvan och frälsningen oproportionerlig till gärningarna. För den som har flest synder på sitt samvete får exakt samma rening och blir lika vit och rentvättad i Jesu blod som den som försökt att leva ett anständigt liv med bra mänskliga värderingar.
Även straffet blir oproportionerlig. Straffet drabbar den sistnämnde lika hårt som den mest onde. Det är på grund av att allt handlar om att omvända sig till Gud, bekänna sig själv som syndare som inte har möjlighet att vara tillräckligt god i egen kraft, lämna över sitt liv till Gud och av hjärtat älska och lyda honom resten av livet. Allt handlar om Jesus Kristus, som är den enda vägen, sanningen och livet! Utan honom; evig dom. Med honom; evig liv i Guds rike.
Gud vill skydda varje människa från den synd och död som en gång, förr eller senare, kommer att förgöra henne. Människans egna öde finns ändå i slutänden i hennes egna händer. Den fria viljans gåva är både vacker, kärleksfull och otäck på samma gång, eftersom det är upp till människan att välja ut sin egen väg och slutdestination. Gud manar, söker och drar i människan, talar till hennes innersta, och hon har att ge gensvar eller förneka. Allt Gud vill är att frälsa, rädda det som gått förlorat i syndafallet.

Allt handlar om Jesus Kristus:

”För alla Guds löften har i honom fått sitt ja och genom honom sitt amen, Gud till ära genom oss.”
2 Kor. 1:20

Var och en som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har också Fadern.”
1 Joh. 2:23

Hela domen på Domens dag har överlämnats åt Sonen:

”För inte heller dömer Fadern någon, utan har överlämnat hela domen åt Sonen, för att alla ska ära Sonen, såsom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom.”
Joh. 5:22-23

Mina får hör min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Och jag ger dem evigt liv, och de ska aldrig någonsin förgås, och ingen ska rycka dem ur min hand.”
Joh. 10:27-28

Behöver vi veta vad helvetet är på ett exakt sätt…eller räcker det med Jesu allvarliga och varnande ord; ”Där ska vara gråt och tandagnisslan. Jesus sa till dem: Har ni förstått allt detta?”
Om och om igen talar Gud om de ogudaktigas fördärv…men behöver vi veta exakt vad fördärvet innebär?

Gud är enbart god, helig och rättfärdig i sina domar:

”Och detta är det budskap som vi har hört från honom och förkunnar för er, att Gud är ljus och i honom finns det inte något mörker.”
1 Joh. 1:5

”Varje god gåva och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusets Fader. Hos honom finns ingen förändring eller växling mellan ljus och mörker.”
Jak. 1:17

Men ser vi och tror att summan av Guds ord är sanning, alltså läser hela Bibeln och tolkar utifrån helheten, ser vi också att Gud styr och råder över det vi människor kallar godhet och ondska. Gud tillåter onda ting ske, och det kan vara i syfte att fostra och pröva sina barns tro men också för att låta straffdomar över folk och enskilda människor drabba de ogudaktiga, i biblisk tid liksom i vår tid och framtid.

”Händer det olycka i en stad utan att Herren har vållat den?”
Amos 3:6

”Jag är Herren och det finns ingen annan. Utom mig finns ingen Gud. Jag spänner bältet om ditt liv fastän du inte känner mig, för att man ska förstå både i öster och väster att det inte finns någon utom mig. Jag är Herren, och det finns ingen annan. Jag formar ljuset och skapar mörkret, jag ger lycka och skapar olycka. Jag, Herren, gör allt detta.
Jes. 45:5-7

Det som människan upplever som mörker och olycka kan vara Herrens beslut att låta människor drabbas av något för att de ska förstå att ”det finns ingen annan”, ”utom mig finns ingen Gud”. Omvändelse till Gud, eller straff för förhärdelse mot Gud, är Guds motiv.
Olycka och straffdom kan komma direkt eller indirekt från Gud. Sänt direkt från honom eller tillåtet av honom.
Gud är mäktig, och helt igenom god. Gud är helig, och helt igenom rättfärdig i alla sina domar. Ifall Gud har skapat ett evigt brinnande helvete, för att han vill att all ondska för evigt ska straffas och försvinna från hans ansikte, då har vi att förhålla oss till en Gud som tar beslutet att all ondska ska få en vedergällning.
För den ondska som kommer från ”ondskans makter i himlarymderna” och från den syndiga människans begär har inget att göra med Guds sända straff av ondskan. I Gud finns enbart ljus men de straff som Gud sänder kan människan uppleva som ondska. Det som känns som olyckor kan i själva verket vara prövningar från Gud.

Kan vi älska Gud mer…om vi vet att de ogudaktiga ”bara” utplånas på Domens dag?
Älskar vi Gud mindre eller kanske inte alls…om vi vet att de ogudaktiga döms till ett evigt helvete på grund av att de med sin fria vilja valde bort Gud och frälsningen genom Jesus Kristus?
Vi behöver välja att älska Gud av hela vårt hjärta och av hela vår själ och av hela vårt förstånd och av hela vår kraft tack vare den Gud är, för att vi känner hans hjärta genom den egna gemenskapen med honom och genom Bibelns vittnesbörd, oavsett hur Gud dömer på Domens dag. För den Gud som lät sin egen älskade Son lida och dö på ett kors har en kärlek till människorna som är så stor att han gjorde detta fast inte en enda människa hade förtjänat det.

”Sök Herren medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära. Den ogudaktige må överge sin väg, den orättfärdige sina tankar och vända om till Herren, så skall han förbarma sig över honom,
och till vår Gud, ty han skall ge mycken förlåtelse. Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar.”
Jes. 55:6-9

”Den som inte älskar känner inte Gud, för Gud är kärlek. Genom detta uppenbarades Guds kärlek till oss, att Gud sände sin enfödde Son till världen, för att vi skulle leva genom honom. Detta är kärleken, inte att vi älskade Gud, utan att han älskade oss och sände sin Son till försoning för våra synder.
1 Joh. 4:8-10

Gud är all kärleks ursprung; agape och filios. Guds kärlek är helig och ren, och Gud är alltid rättfärdig i sin helighet och kärlek. ”Gud är ljus och i honom finns det inte något mörker” och ”ingen förändring eller växling sker mellan ljus och mörker” hos Gud. Människor däremot växer upp på jorden och påverkas av allt runt omkring dem under hela livet. Människan får då, ärver eller skaffar sig, en egen syn på allt, egna värderingar, eget perspektiv, en egen synvinkel utifrån förstånd, förnuft, vilja, påverkan med mera, och får svårt att se saker både på ett objektivt sätt men framför allt ur Guds perspektiv. När vi bedömer Gud så tenderar vi att bedöma honom utifrån vårt subjektiva sätt att se på saker, inte genom att lära känna Gud på djupet genom en kärleksfull daglig gemenskap med honom. Vi tenderar också att haka upp oss på vissa ord eller verser i Bibeln, i stället för att se helheten; Guds hjärta, Guds vilja, Guds önskan, Guds längtan, och vad som väcker Guds vrede och varför det väcker Guds vrede.
För att förstå Gud överhuvudtaget måste människan med djupaste ödmjukhet och förkrossande ärlighet möta Gud på Guds egna villkor:
Vi, som skapade, spruckna lerkärl i Krukmakarens hand, kan inte pressa, manipulera, utpressa, tvinga eller hota Gud med våra egna repressalier ifall Gud inte gör och vill det vi tycker han ska göra och vilja.
Vi, syndare som endast är rättfärdiga genom Jesus Kristus egen rättfärdighet genom frälsningen, kan inte bedöma vad som är heligt, rent och rättfärdigt utifrån oss själva.
Vi har fått nåden och gåvan att få ta emot frälsningen och ett evigt liv med Gud, vi har fått himlens alla goda välsignelser i och genom Kristus.
Vi behöver i kärlek, tillit och förtröstan låta all vishet, kunskap, insikt och bedömning tillhöra Honom som är Allsmäktig, Allvetande och Allseende och lita på att han kan fälla alla domar rättvist och rättfärdigt genom att han är allt detta.
Vi, med vår begränsade insikt och bristfälliga förstånd, kan inte genom humanismens glasögon avgöra ifall Gud är orättvis, ifall ett evigt straff skulle vara oproportionerligt i jämförelse med ett människoliv som gör ständigt uppror mot Guds heliga vilja, förkastar hans Sons kärlek och försoningsoffer på korset och väljer att gå sin egen väg i synd…bort från allt Gud har gett och vill ge av nåd och kärlek för en fallen och förlorad värld. Det finns endast två sidor i andevärlden, två utgångar ur det jordiska livet: den goda och den onda, Guds rike eller ”eldsjön”. Människan väljer sida att leva för, att leva i, och att komma till. Vi vet inte allt, men vi vet tillräckligt för att kunna göra vårt livs viktigaste val.

”Så uppmanar jag nu först av allt, att man frambär böner, åkallan, förböner och tacksägelser för alla människor, för kungar och för alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv i all gudsfruktan och värdighet, för sådant är gott och välbehagligt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen.”
1 Tim. 2:1-4

”Men om den ogudaktige vänder om från alla de synder som han har begått och håller alla mina stadgar och gör det som är rätt och rättfärdigt, då skall han förvisso leva och inte dö. Ingen av de överträdelser han har begått skall då tillräknas honom. Genom den rättfärdighet han har visat skall han få leva. Skulle jag finna någon glädje i den ogudaktiges död? säger Herren, Herren. Nej, jag vill att han vänder om från sin väg och får leva.”
Hes. 18:21-23

”Herren är inte sen eller dröjer med det som han har lovat, såsom en del menar, utan han har tålamod med oss och vill inte att någon ska gå förlorad, utan att alla ska få tid att omvända sig.”
2 Petr. 3:9

Ty Herrens ögon överfar hela jorden, för att han med sin kraft skall hjälpa dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom.
2 Krön. 16:9

”Och jag, Johannes, såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud smyckad för sin brudgum. Och jag hörde en stark röst från himlen säga: Se, Guds tabernakel är bland människorna, och han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara med dem och vara deras Gud. Och Gud ska torka bort alla tårar från deras ögon. Och döden ska inte vara mer, inte heller sorg, inte heller gråt, och ingen smärta ska finnas mer, för det som förr var är borta. Och han som satt på tronen, sa: Se, jag gör allting nytt. Och han sa till mig: Skriv, för dessa ord är sanna och trovärdiga. Och han sa till mig: Det har skett. Jag är Alfa och Omega, begynnelsen och änden. Åt den som törstar ska jag fritt och för intet ge ur källan med livets vatten. Den som segrar ska ärva allt detta, och jag ska vara hans Gud, och han ska vara min son.
Upp. 21:2-7

Läs gärna bibelstudiet ”Hur blir man rättfärdig?”. Det tar upp vem som är rättfärdig i Guds ögon, får komma in i Guds underbara rike och får ett evigt liv i gemenskap med Gud.

/ M.H.

Är Lucifer eller Jesus den strålande morgonstjärnan?

Det finns en tolkning inom kristenheten där man menar att två bibelställen i det Gamla testamentet anses visa hur Satan från begynnelsen var en vacker ängel som var fullkomlig i skönhet, och även ansvarig för lovsången i himlen.
Det står ett namn i det ena bibelstället; ”Lucifer”. Och därifrån har man dragit slutsatsen att det är Satan.
Men vi behöver gå igenom vad dessa två bibelställen egentligen handlar om, samt varför i så fall både Satan och Jesus kallas för ”morgonstjärnan”.


När man läser Bibeln så kan en stor till synes paradox finnas när man i Uppenbarelseboken läser att Jesus säger om sig själv att han är ”den klara morgonstjärnan”, medan kristendomen traditionellt ofta har undervisat att det är Satan som är ”morgonstjärnan”; Lucifer.

”Jag, Jesus, har sänt min ängel för att han skulle vittna för er om detta i församlingarna. Jag är Davids rot och ättling, och den klara morgonstjärnan.
Upp. 22:16

Varför kallar sig då Jesus för morgonstjärnan?


Vi behöver göra ett djupare bibelstudium.

”Jag ser honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel.
4 Mos. 24:17

En stjärna stiger fram ur Jakob, och spiran tillhör en kung som regerar. Kungen kommer ”ur Israel”.

”Och åter: Lova Herren, alla hedningar, och prisa honom, alla folk. Och ytterligare säger Jesaja: Ett skott från Isais rot ska komma, och han som ska uppstå för att regera över hedningarna, på honom ska hedningarna hoppas.
Rom. 15:11-12

Jesus Kristus; Kungen, Herren, Ordet och Ljuset, kommer till jorden:

”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. samme var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till, som har blivit till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det kom en man, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle tro genom honom. Han var inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor som kommer in i världen.
Joh. 1:1-9

Ljuset, livet genom Jesus Kristus, kommer in i våra hjärtan:

”Och desto fastare har vi det profetiska ordet, som ni gör väl i att ge akt på liksom på ett ljus som skiner på en mörk plats, till dess att dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.”
2 Petr. 1:19

Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.”
Ps. 119:105


Om vi då ser på de bibelställen som många inom kristenheten anser handla om Satan, och hans förflutna i himlen; Jes. 14 + Hes. 28.

”Sång över Babels kungs fall”:

”På den dag då Herren ger dig ro från din smärta och oro och från det hårda arbete som du tvingats göra, ska du ta upp denna sång över Babels kung och säga:
Vilket slut förtryckaren har fått! Indrivningen av guld
är över. Herren bröt sönder de gudlösas stav, härskarnas spira som i grymhet slog folken med slag på slag och i vrede härskade över folkslagen med skoningslös förföljelse. Hela jorden har fått vila och ro, man brister ut i jubel. Även cypresserna gläds över ditt fall, likaså Libanons cedrar:
’Nu när du ligger där kommer ingen och hugger ner oss.’ Dödsriket därnere kommer i rörelse för din skull, för att ta emot dig när du kommer. Det väcker de avlidnas andar för din skull, jordens alla härskare, och låter hednafolkens alla kungar resa sig från sina troner. Alla börjar de tala och säger till dig:
’Du har också blivit maktlös som vi, du har blivit som en av oss.’ Din prakt for ner till dödsriket, med dina harpors buller. Förruttnelse är bädden under dig och maskar ditt täcke. Hur har du inte fallit från himlen, du strålande stjärna, du gryningens son! Hur har du inte blivit fälld till jorden, du som slog ner folken till marken! Du sade i ditt hjärta:
’Jag ska stiga upp till himlen, jag ska resa min tron ovanför Guds stjärnor. Jag ska sätta mig på mötesberget längst upp i norr. Jag ska stiga upp över molnens höjder, jag ska bli som den Högste.’
  Men ner till dödsriket störtades du, längst ner i graven. De som ser dig stirrar på dig, de granskar dig och säger:
’Är detta den man som fick jorden att darra och riken att skaka, som gjorde jorden till en öken och förstörde dess städer, och som aldrig släppte hem sina fångar?’ Folkens alla kungar ligger alla med ära, var och en i sitt vilorum, men du är utkastad ur din grav som en föraktad gren, täckt av dräpta   som genomborrats av svärd och förts ner till gropens stenar. Du är som ett förtrampat as. Du ska inte få vila i en grav som de, för du fördärvade ditt eget land och dräpte ditt eget folk.” Förbrytarnas avkomma ska man aldrig mer nämna. Ordna ett blodbad på hans söner för deras fäders missgärning. De får inte resa sig och ta över landet och fylla jordens yta med städer. Jag ska resa mig mot dem, säger Herren Sebaot, och utrota ur Babel både namn och överlevande, både barn och ättlingar, säger Herren. Jag ska göra det till ett tillhåll för hägrar och fylla det med sumpsjöar, jag ska sopa bort det med ödeläggelsens kvast, säger Herren Sebaot.”
Jes. 14:3-23

Här finns orden där Gud talar om den ”strålande stjärnan, gryningens son”:

Hur har du inte fallit från himlen, du strålande stjärna, du gryningens son! Hur har du inte blivit fälld till jorden, du som slog ner folken till marken!”
Jes. 14:12

Det hebreiska ordet för ”a shining one”, ”du strålande stjärna”, är; ”helel”.
”Helel” finns bara med i det Gamla testamentet 1 gång.

Det andra bibelstället där man också menar att Satan beskrivs är Hes. 28:

”Profetia mot kungen i Tyrus”:

”Herrens ord kom till mig:
”Människobarn, säg till fursten i Tyrus: Så säger Herren Gud:
Ditt hjärta är högmodigt och du säger: Jag är en gud, jag tronar på en gudatron mitt ute i havet.Ändå är du bara en människa och inte en gud, hur mycket du än i ditt hjärta tycker dig vara en gud. Se, du menar dig vara visare än Daniel, ingen hemlighet är dold för dig. Genom din visdom och ditt förstånd har du blivit rik, guld och silver har du samlat i dina förrådshus. Genom stor visdom med vilken du drev din handel har du ökat din rikedom, och så har ditt hjärta blivit högmodigt för din rikedoms skull. Därför säger Herren Gud så: Eftersom du menar att dina tankar är Guds tankar, se, därför ska jag låta främlingar komma mot dig, de grymmaste folk. De ska dra sina svärd mot din visdoms skönhet och orena din glans. De ska störta ner dig i graven, och du ska dö en våldsam död mitt ute i havet.
Ska du då säga till den som dräper dig:
’Jag är en gud’, du som är en människa och inte en gud, i händerna på den som genomborrar dig? Du ska dö som de oomskurna dör för främlingars hand. För jag har talat, säger Herren Gud.” Herrens ord kom till mig:  ”Människobarn, stäm upp en sorgesång över kungen i Tyrus och säg till honom: Så säger Herren Gud:
Du var en mönsterbild av fullkomlighet, full av visdom och fullkomlig i skönhet. Du var i Eden, Guds lustgård, höljd i alla slags ädelstenar: karneol, topas och kalcedon, krysolit, onyx och jaspis, safir, granat och smaragd. Med guld var dina tamburiner och flöjter utsmyckade, framställda den dag du skapades. Du var en smord, beskyddande kerub, och jag hade satt dig på Guds heliga berg. Där gick du omkring bland gnistrande stenar. Du var fullkomlig på alla dina vägar från den dag då du skapades till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig. Genom din stora handel fylldes du med våld, och du syndade. Därför drev jag dig bort från Guds berg och förgjorde dig, du beskyddande kerub mitt bland de gnistrande stenarna. Eftersom ditt hjärta var högmodigt på grund av din skönhet, och du fördärvade din visdom på grund av din prakt, kastade jag ner dig till jorden och utlämnade dig åt kungar till att beskådas. Genom dina många missgärningar och din oärliga handel vanhelgade du dina helgedomar. Därför lät jag eld gå ut från dig, och den förtärde dig. Jag gjorde dig till aska på marken inför alla som såg dig. Alla som kände dig bland folken häpnade över dig. Du fick ett fasansfullt slut och du ska inte mer finnas till.”
Hes. 28:1-19


Genom dessa ord dras slutsatserna i tolkningen att kungarna symboliserar Lucifer/Satan:

– ”Hur har du inte fallit från himlen, du strålande stjärna, du gryningens son! Hur har du inte blivit fälld till jorden, du som slog ner folken till marken!”

– ”Du sade i ditt hjärta:
’Jag ska stiga upp till himlen, jag ska resa min tron ovanför Guds stjärnor. Jag ska sätta mig på mötesberget längst upp i norr. Jag ska stiga upp över molnens höjder, jag ska bli som den Högste.’”

–  ”Ditt hjärta är högmodigt och du säger: Jag är en gud, jag tronar på en gudatron mitt ute i havet.”

– ”Du var en mönsterbild av fullkomlighet, full av visdom och fullkomlig i skönhet. Du var i Eden, Guds lustgård, höljd i alla slags ädelstenar”

– ”Med guld var dina tamburiner och flöjter utsmyckade, framställda den dag du skapades. Du var en smord, beskyddande kerub, och jag hade satt dig på Guds heliga berg.”

– ”Du var fullkomlig på alla dina vägar från den dag då du skapades till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig.”

– ”…du syndade. Därför drev jag dig bort från Guds berg och förgjorde dig, du beskyddande kerub mitt bland de gnistrande stenarna”

– ”Eftersom ditt hjärta var högmodigt på grund av din skönhet, och du fördärvade din visdom på grund av din prakt, kastade jag ner dig till jorden”

Vi vet flera saker om Satan, genom Bibelns helhet. Och vi måste se summan av Guds ord för att få en sann bild. Vi behöver också se hela sammanhangen, och inte bryta loss ord eller några verser ur ett sammanhang som inte stämmer överens med helheten.

En mer komplett studie av dessa två längre bibelställen säger även detta:

Jes. 14:
”Vilket slut förtryckaren har fått! Indrivningen av guld är över.”
– ”Hela jorden har fått vila och ro, man brister ut i jubel. Även cypresserna gläds över ditt fall, likaså Libanons cedrar”
Nu när du ligger där kommer ingen och hugger ner oss.
– ”Men ner till dödsriket störtades du, längst ner i graven”.
Förruttnelse är bädden under dig och maskar ditt täcke.
– Jag ska stiga upp till himlen

Är detta den man som fick jorden att darra och riken att skaka, som gjorde jorden till en öken och förstörde dess städer, och som aldrig släppte hem sina fångar?”
”Du ska inte få vila i en grav som de, för du fördärvade ditt eget land och dräpte ditt eget folk.”

Hes. 28:
– ”Ändå är du bara en människa och inte en gud, hur mycket du än i ditt hjärta tycker dig vara en gud.”
– Genom din visdom och ditt förstånd har du blivit rik, guld och silver har du samlat i dina förrådshus.”
– ”Genom stor visdom med vilken du drev din handel har du ökat din rikedom, och så har ditt hjärta blivit högmodigt för din rikedoms skull.”
– ”Eftersom du menar att dina tankar är Guds tankar, se, därför ska jag låta främlingar komma mot dig, de grymmaste folk.”
– ”De ska störta ner dig i graven, och du ska dö en våldsam död mitt ute i havet.”
– ”Ska du då säga till den som dräper dig:
’Jag är en gud’, du som är en människa och inte en gud, i händerna på den som genomborrar dig? Du ska dö som de oomskurna dör för främlingars hand.”
– ”Därför drev jag dig bort från Guds berg och förgjorde dig”
– ”Genom dina många missgärningar och din oärliga handel vanhelgade du dina helgedomar.”
– ”Jag gjorde dig till aska på marken inför alla som såg dig. Alla som kände dig bland folken häpnade över dig. Du fick ett fasansfullt slut och du ska inte mer finnas till.”

Motsägelserna i tolkningen blir många:

Jes. 14:
– Förtryckaren har fått ett slut.
– Hela jorden har fått vila.
– Babels kung ligger där han är och kan inte hugga ner någon mer.
– Kungen störtades längst ner i graven.
– Kungen ruttnar i graven bland maskar.
– Kungen ville stiga upp till himlen.
– Det är en man.
– Kungen fördärvade sitt eget land och dräpte sitt eget folk.

Hes. 28:
– Kungen är bara en människa.
– Kungen har samlat rikedomar i sina förrådshus.
– Kungen har drivit handel och ökat rikedomen.
– Grymma främlingar ska dräpa kungen.
– Kungen dör en våldsam död mitt ute på havet.
– Kungen genomborras.
– Kungen blir förgjord av Gud vid fallet.
– Kungen blev till aska på marken iför alla människor.
– Kungen fick ett fasansfullt slut och ska inte mer finnas till.

”Enligt den King James Bibelbaserade Strong’s Concordance betyder det ursprungliga hebreiska ordet ”den lysande, ljusbärare”, och den engelska översättningen som ges i King James text är det latinska namnet för planeten Venus, ”Lucifer”, som det redan stod i Wycliffe-bibeln.”
(Wikipedia)

En association till en personifierad fallen ängel, i Jes. 14, utvecklades utanför den vanliga rabbinska judendomen, i pseudepigrafer och apokalypser. Uppfattningen om den fallna ängeln Lucifers motiv blev sedan populär.
”Lucifer” är i stället förknippat med planeten Venus:

Kanaaneisk mytologi:
Motivet med ett himmelskt väsen som strävar efter himlens högsta säte bara för att kastas ner till underjorden har sitt ursprung i rörelserna hos planeten Venus, känd som morgonstjärnan.
Den sumeriska gudinnan Inanna (babyloniska Ishtar) är förknippad med planeten Venus, och Inannas handlingar i flera av hennes myter, inklusive Inanna och Shukaletuda och Inannas nedstigning till underjorden verkar vara parallell med Venus rörelse när den fortskrider genom sin synodiska cykel.
Ett liknande tema finns i den babyloniska myten om Etana. The Jewish Encyclopedia kommenterar:
Morgonstjärnans briljans, som förmörkar alla andra stjärnor, men som inte syns under natten, kan lätt ha gett upphov till en myt som berättades om Ethana och Zu: han leddes av sin stolthet att sträva efter den högsta stolen bland stjärngudarna på gudarnas norra berg […] men slungades ner av den babyloniska Olympens högsta härskare.”
(Wikipedia)

”I romersk folklore var Lucifer (”ljusbringare” på latin) namnet på planeten Venus, även om den ofta personifierades som en mansfigur som bär en fackla. Det grekiska namnet för denna planet var på olika sätt Phosphoros (som också betyder ”ljusbringare”) eller Heosphoros (som betyder ”gryningsbringare”). Lucifer sades vara ”den mytomspunna sonen till Aurora och Cephalus, och far till Ceyx”. Han presenterades ofta i poesi som förebådande gryningen.”
(Wikipedia)

Metaforen om morgonstjärnan som Jesaja 14:12 tillämpade på en kung av Babylon gav upphov till den allmänna användningen av det latinska ordet för ”morgonstjärna”, med versaler, som det ursprungliga namnet på djävulen innan hans fall från nåden, och kopplade samman Jesaja 14:12 med Lukas 10 (”Jag såg Satan falla som en blixt från himlen”) och tolka avsnittet i Jesaja som en allegori på Satans fall från himlen.
Med tanke på att stolthet var en stor synd som slutade i självförgudning, blev Lucifer (Hêlêl) mallen för djävulen. Som ett resultat identifierades Lucifer med djävulen i kristendomen och i kristen populärlitteratur, som i Dante Alighieris Inferno, Joost van den Vondels Lucifer och John Miltons Paradise Lost. Den tidiga medeltida kristendomen skilde ganska mycket mellan Lucifer och Satan. Medan Lucifer, som djävulen, är fixerad i helvetet, utför Satan Lucifers önskningar som hans vasall. Teologer gjorde dock ingen skillnad mellan Lucifer och Satan, och betraktade Lucifer som Satans ursprungliga namn.
(Wikipedia)

Men det finns också ockultism där man tillber Lucifer och Satan. Och där har man vänt på Bibelns ord och bytt plats på Gud och Satan, så att Lucifer är människornas frälsare som ska komma med ”ljuset” och Gud en ond lögnare som ”förhindrar människor att komma till ljuset”.

Luciferianism är en trosstruktur som vördar de grundläggande egenskaper som tillskrivs Lucifer. Seden, inspirerad av gnosticismens lära, vördar vanligtvis inte Lucifer som djävulen, utan som en frälsare, en väktare eller instruerande ande eller till och med den sanne guden i motsats till Jehova.
I Anton LaVeys The Satanic Bible är Lucifer en av helvetets fyra kronprinsar, särskilt den i öst, ‘luftens herre’, och kallas ljusets bringare, morgonstjärnan, intellektualismen och upplysningen.
(Wikipedia)

”Lucifer” på latin har alltså blivit kopplad med både planeten Venus och en hel del mytologiska individer samt Satan.  

En del kan mena att Jesus bekräftar att det är Satan som det handlar om i Jes. 14 och Hes. 28, genom att han själv är ett vittne till händelsen:

”Då sa han till dem: Jag såg Satan falla ner från himlen såsom en blixt.
Luk. 10:18

I uppenbarelserna som Johannes fick fanns en drake:

”Och ett annat tecken visade sig i himlen, och se, en stor röd drake som hade sju huvuden och tio horn, och på sina huvuden sju kronor. Och hans stjärt drog med sig tredjedelen av himlens stjärnor och kastade ner dem på jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, för att sluka hennes barn, så snart hon hade fött det. Och hon födde ett barn, en son, som ska regera över alla folk med järnspira. Och hennes barn blev uppryckt till Gud och hans tron”
Upp. 12:3-5

”Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar stred mot draken, och draken och hans änglar stred. Men de vann inte och deras plats fanns inte mer i himlen. Och den store draken blev utkastad, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen. Han blev nedkastad på jorden, och hans änglar blev också nedkastade med honom.
Upp. 12:7-9

Draken = den gamle Ormen/Djävul/Satan

Jesus berättar för fariséerna och de skriftlärda att de har djävulen till sin far:

”Ni är av djävulen, er far, och vad er far har begär till, det vill ni göra. Han var en mördare från början, och i sanningen står han inte, eftersom sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget, därför att han är en lögnare och dess fader.”
Joh. 8:44

Djävulen var ”en mördare” från början. Och nu ville fariséerna och de skriftlärda mörda Jesus:

”Men nu vill ni döda mig, en man som har sagt er sanningen, som jag har hört av Gud. Så gjorde inte Abraham. Ni gör er faders gärningar.
Joh. 8:40-41

Johannes skriver i sitt första brev:

Den som gör synd är av djävulen, för djävulen har syndat från begynnelsen. Därför uppenbarades Guds Son, för att han skulle göra slut på djävulens gärningar.”
1 Joh. 3:8

Det hebreiska ordet för ”åklagare” är; ”satan”.
Det grekiska ordet för ”förtalare, falsk åklagare” är; ”diabolos”.  
Grekiska ”diabolos” är roten till det engelska ordet ”devil”.

Djävulen har alltså syndat och mördat från begynnelsen. Djävulen syndade och mördade redan när Gud hade skapat de första två människorna. Han var då redan nerkastad till jorden när människorna skapades.
I Eden tog han gestalten av en orm. Och från syndafallet är Satan ”världens furste”, för både människan och skapelsen blev satta under förgängelsen från den stunden genom att synden och döden hade kommit in i världen.


Summering:

När Babels kung och kungen av Tyrus faller, så har de båda i sina hjärtan begått den största synden; högmod.
Högmodet sätter sig över Gud.
Högmod sätter egot högre än Gud.
Högmodet är motsatsen till ödmjukhet och att underordna sig Herren.
Högmodet går åt ett eget håll, där högmodet får bestämma.
Högmod hör också ihop med egen ära, girighet, begär och makt.
Allt detta bärs genom högmodet:

”Sex saker är det som Herren hatar, sju som han avskyr: stolta ögon, en falsk tunga, händer som spiller oskyldigt blod ett hjärta som smider onda planer, fötter som skyndar till det som är ont, ett falskt vittne som främjar lögn och den som skapar gräl mellan bröder.”
Ords. 6:16-19

Vi kan se att människor som Babels kung och kungen i Tyrus beskrivs som upphöjda till himlen och sedan störtade ner i dödsriket. Utgångspunkten var inte i himlen, utan de ville ta sig ända upp till himlen.
Till och med städer beskrivs som upphöjda till himlen och störtade ner till dödsriket. De är en bild av högmodet och synden:

”Men jag säger er: För Tyrus och Sidon ska det bli lindrigare på domens dag än för er. Och du Kapernaum, som blivit upphöjd ända till himlen, du ska störtas ner till dödsriket. För hade sådana under skett i Sodom, som blivit gjorda i dig, så hade det stått ännu i dag. Men jag säger er: För Sodoms land ska det bli lindrigare på domens dag än för dig.”
Matt. 12:23

Även i Hes. 31 finns bilden av högmodet som stiger upp till himlen, där Gud säger till farao, Egyptens kung, att det ska gå för honom som det gick för Assyrien. Gud visar bilden av Assyrien som ett cederträd som har en skönhet som överträffar alla träd i Guds lustgård. Men eftersom cedern har växt så hög och sträckt sin topp upp bland molnen och förhävt sig i sitt hjärta över att den var så hög, störtade Gud ner den till dödsriket. Och dit ska även Egyptens farao störtas.
Det är samma bild som Jes. 14 och Hes. 28 visar. Budskapen är desamma. 
Om kungen i Tyrus säger Gud; ”Du var i Eden, Guds lustgård”.
Om Babels kung säger Gud; ”Även cypresserna gläds över ditt fall. Likaså Libanons cedrar: ’Nu när du ligger där kommer ingen och hugger ner oss.’”
Bilden är höga träd som växer sig upp mot himlen, men fälls till jorden.
Kungar har kommit och förhävt sig, i sina försök att bli lika höga som Gud. De kan ha strålat av ”visdom och fullkomlig skönhet”, men fallen har blivit ända ner till avgrunden.

”Jag har talat till profeterna, jag har gett dem många syner och talat genom profeterna i liknelser.”
Hos. 12:10

När Jesus säger att han är ”den klara morgonstjärnan så är det de grekiska orden; ”lampros kai orthrinos aster”.
Ordagrant betyder det; ”lysande och tidiga stjärnan”.

Jesus är den skinande stjärnan som stiger fram ur Jakob, ur Isais rot.
Jesus är ljuset som skiner i mörkret och är morgonstjärnan som går upp i våra hjärtan.
Jesus är Ordet, Guds Ord som är lyktan för våra fötter och ljuset på vår stig.

/ M.H.

Kan människors andar komma tillbaka till jorden?

Det finns ett bibelställe som en del kristna funderar över, eftersom det verkar motsäga en del andra bibelställen. Det kan också verka bekräfta New Age lära om att människors andar kan komma tillbaka till jorden.
Vi behöver se vad Bibeln säger om vart människor kommer när de dör, samt vilken makt Satan har över människors andar.
Vi behöver också undersöka varför en andebesvärjerska kunde kalla fram en profets döda ande, och varför det inte är Guds vilja att vi ska söka döda människors andar.


Det finns en händelse i det gamla testamentet som kan verka bekräfta att människors andar kan komma tillbaka till jorden.
1 Sam. 28 handlar om att Saul går till en andebesvärjerska som manar fram den döde domaren Samuels ande tillbaka till jorden. Samuel var också en profet.

”Saul bad Herren om råd, men Herren svarade honom inte, varken genom drömmar eller genom urim eller genom profeter. Då sade Saul till sina tjänare: ”Sök upp en andebesvärjerska åt mig, så ska jag gå till henne och fråga henne.” Hans tjänare svarade: ”Det finns en andebesvärjerska i En-Dor.” Saul gjorde sig oigenkännlig och tog på sig andra kläder och gav sig i väg med två av sina män. De kom till kvinnan om natten. ”Spå mig genom anden”, sade han, ”och mana fram åt mig den jag säger dig. Men kvinnan sade till honom: ”Du vet ju vad Saul har gjort, han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet. Varför lägger du en snara för mitt liv för att döda mig?” Då gav Saul henne sin ed vid Herren och sade: ”Så sant Herren lever, ingen skuld ska drabba dig i denna sak.” Kvinnan frågade: ”Vem ska jag mana fram åt dig?” Han svarade: ”Mana fram Samuel åt mig.” Men när kvinnan fick se Samuel, skrek hon med hög röst och sade till Saul: ”Varför har du lurat mig? Du är ju Saul!” Kungen sade till henne: ”Var inte rädd. Vad är det du ser?” Kvinnan svarade Saul: ”Jag ser ett gudaväsen komma upp ur jorden.” Han frågade henne: ”Hur ser han ut?” Hon svarade: ”Det är en gammal man som kommer upp, insvept i en mantel.” Då förstod Saul att det var Samuel, och han böjde sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig. Samuel sade till Saul: ”Varför har du stört mig och manat fram mig?” Saul svarade: ”Jag är i stor nöd. Filisteerna har börjat krig mot mig, och Gud har lämnat mig och svarar mig inte mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har jag kallat på dig, för att du ska låta mig veta vad jag ska göra.” Samuel svarade: ”Varför frågar du mig, när Herren har lämnat dig och blivit din fiende? Herren har gjort vad han sade genom mig: Herren har ryckt riket ur din hand och gett det till en annan, till David. Eftersom du inte lydde Herrens röst och inte utförde hans brinnande vredesdom över Amalek, har Herren i dag gjort dig detta. Herren ska ge både dig och Israel i filisteernas hand, och i morgon ska du och dina söner vara hos mig. Även Israels läger ska Herren ge i filisteernas hand.”
1 Sam. 28:6-19
(Textförklaring: urim och tummim var två stenar som användes för att söka Guds vilja genom lottkastning.)

Några viktiga saker att lägga märke till i sammanhanget:

– ”Spå mig genom anden” säger Saul.
– Andebesvärjerskan manar fram en person utan att veta vem han är.
– Jag ser ett gudaväsen säger andebesvärjerskan.
– Samuel kommer upp ur jorden.
– Samuel säger att Saul har stört honom.
Samuel vet att Saul och hans söner ska dö dagen därpå.

Andebesvärjerskan känner inte igen Saul när han kommer, och hon vet inte heller vem Samuel som hon ska mana fram är. När hon får se profeten Samuel blir hon rädd, eftersom hon förstår då att det är kung Saul som har besökt henne i En-Dor.
I vers 9 står det:
”Men kvinnan sade till honom: ”Du vet ju vad Saul har gjort, han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet.”

I grundtexten är ”andebesvärjare” och ”spåmän” två olika ord; ob + yiddeoni.

”Ob” förklaras som; ”en flaska (gjord av djurhud), en nekromancer”.
”Yiddeoni” förklaras som; ”vetande, klok (bekant med hemligheterna i den osynliga världen”.
(Strong’s Concordance)

Saul säger till andebesvärjerskan:

””Spå mig genom anden”, sade han, ”och mana fram åt mig den jag säger dig.””

Hela den meningen är en översättning av de hebreiska orden; ”amar qacam ob alah amar” (Textus Receptus).

”Qacam”; ”distribuera, spådom, bestämma genom lott eller magisk rullning”.
(Strong’s Concordance)


King James Version säger i 1 Sam. 28:13-14:

”And the woman said unto Saul, I saw gods ascending out of the earth. And he said unto her, What form [is] he of? And she said, An old man cometh up; and he [is] covered with a mantle. And Saul perceived that it [was] Samuel, and he stooped with [his] face to the ground, and bowed himself.”

”I saw gods” = gudaväsen i plural.
Ändå frågar Saul; ”Hur ser han ut?”.
Andebesvärjerskan svarar att hon ser en gammal man. Och ”man” står i singular.
Det hebreiska formen för ”gudar” är ‘ĕlohı̂ym, och används i Bibeln både för Gud (både i singular och i plural) och gudar och gudinnor (avgudar).
Här står ordet i maskulin plural.
”Elohim” kan också ha betydelsen; ”härskare, domare, antingen som gudomliga representanter på heliga platser eller som återspeglar gudomlig majestät och makt
(Strong’s Concordance))

Sammanhanget visar att det endast var en person. Det bekräftas inte någonstans att det skulle ha varit någon mer som kom upp tillsammans med Samuels ande, men en tolkning skulle kunna vara att Samuel eskorterades av någon som också liknade ett gudaväsen.
En troligare förklaring är att ordet ‘ĕlohı̂ym används här i en allmän betydelse av ett övernaturligt och mäktigt utseende, likt en ängel eller ande.

När Samuels ande säger; ”Varför har du stört mig och manat fram mig?” så betyder ordet ”stört”; ”att bli upprörd, darra, skaka, vara upphetsad, störd”.
(Strong’s Concordance)

Samuel var en Guds profet, som talade från Gud. Men all häxkonst och all andebesvärjelse är medvetna försök att skaffa sig kunskap från andra varelser i stället för Gud. När Samuel levde gick aldrig Saul till honom för att fråga om råd, men nu vill Saul kalla honom från de döda för att Gud inte svarar honom.  
Samuel har kontakt med Gud, där han är nu. Samuels ande uppenbaras och för fram ett budskap från Gud, som den profet han är och var.
En död människa i dödsriket kan inte veta vad som ska hända i framtiden, och allra minst någon som ”sover i graven” (själssömn/själsdöd) och är död till själ och kropp.
Samuel var upprörd. Inte störd i sin död.
När Samuel säger att Saul och hans söner ska vara hos honom dagen därpå, så är det ett budskap om att även de ska dö, liksom Samuel är död. Men Sauls död inträffar på grund av att han har vänt sig bort från Gud på flera sätt.
Samuel säger till Saul; ”…i morgon ska du och dina söner vara hos mig”. Sannolikt menas det här; döda och i graven.


En del frågetecken uppstår, utifrån texten om andebesvärjerskan, för konsekvenserna kan se ut att bli dessa:

– De som åberopar mörkrets makter, genom Satans kraft, har makten att:
1) Endera kalla frälsta människors andar upp ur dödsriket, för dödsriket finns under jorden.
2) Eller så återskapas människors själar, om människor är döda till kropp och själ och är i ett ickeexisterande tillstånd. Och eftersom Samuel blev störd där han var, och sedan återgick dit han kom ifrån, behöver en återskapad människa till själ och kropp göras död till själ och kropp igen för att kunna återvända till sitt tillstånd som ”sovande i graven”.

Konsekvensernas motsägelser i jämförelse med Bibeln:

– Frälsta människors andar kommer inte till avgrunden när de dör, utan till paradiset. Dödsriket är i avgrunden och innehåller bara mörkrets andar och orättfärdiga människors andar.

– Satan har ingen som helst makt över frälsta människors andar, för de tillhör Gud och är födda från ovan genom Guds Andes kraft. De har gått från död till evigt liv, genom livet i Jesus Kristus.

– Samuel säger att Saul har ”stört honom”, som om Samuel log och sov i sin grav.
I det Gamla testamentet beskrivs ofta döden som en sömn i graven och som att ”sova i mullen”. På domens dag bli man ”uppväckt” ur graven igen.
Men i det Nya testamentet säger Jesus till rövaren, på korset bredvid, att han redan samma dag ska vara med Jesus i paradiset. Och Jesus säger, i Joh. 11:25-26; ”Den som tror på mig, han ska leva, om han än
dör
. Och var och en som lever och tror på mig ska aldrig i evighet dö.”

– Samuel har kontakt med Gud, där han är. Han vet vad som ska hända i framtiden och för åter igen fram ett budskap från Gud.
En död människa i dödsriket kan inte veta vad som ska hända i framtiden, och allra minst någon som ”sover i graven”.
 

Hur går det då ihop?
Kristna tolkar 1 Sam. 28 lite olika.

– En del tror att Saul blev bedragen, och att det i stället var en ond ande som uppenbarades av andebesvärjerskan, som endast kan använda de andar som Satan har makt över.
Det som talar emot det är att andebesvärjerskan själv blev förskräckt när hon fick se Samuel, för att hon därmed drog slutsatsen att det var kung Saul som kommit till henne. Någonting i händelsen var inte som det brukade för henne. Hade det varit en demon som hon manat fram så hade hon knappast blivit förskräckt själv, och inte heller hade hon dragit slutsatsen att det var just kung Saul som kommit till henne.

– Andra kristna tolkar det som att alla som tror på Herren kommer till dödsriket i avgrunden när de dör, eftersom Samuel kom upp ur jorden. Och på grund av att andebesvärjerskan verkligen kunde mana fram Samuels ande så fungerar medium, och medium kan tala med människor som har dött.
Det som talar emot det är att Satan i så fall skulle ha makten att kalla på rättfärdiggjorda människors andar som tillhör Gud, och att det inte finns ett enda bibelställe som talar om att människors andar kan komma tillbaka till jorden efter att människor har dött. Likaså att Jesus säger att den som tror på honom kommer till paradiset.

– En tredje tolkning är att alla människor ”sover” i graven (själssömn/själsdöd), och inte har en ande som kan separeras från kroppen och själen i graven, utan alla människor hamnar i ett ickeexisterande tillstånd. Samuel skulle ha störts och väckts ur sin själsdöd.
Det som talar emot det är att Satan inte kan återskapa en människas ande, själ eller kropp till sitt ordinarie ursprung. Och det skulle i så fall inte heller ha varit Samuels ande som kom upp ur jorden utan Samuels själ. Om själen kan göras levande, av Gud eller Satan, och sedan återvända igen till graven finns det inget skäl att tro att allas själar inte kan leva vidare, skilda från kroppen. Gud skulle i detta fall få uppväcka Samuel en andra gång, på den yttersta dagen. Han skulle ha gått till en ickeexistens två gånger och levt tillfälligt däremellan.

Det som berättas om Saul, Samuel och andebesvärjerskan har hänt i verkligheten.
Det är ingen liknelse, med ett budskap. Det är ingen vision, uppenbarelse, dröm eller syn. Det är inte en mytologisk berättelse med mening i men utan verklighetsförankring.
Händelsen, synden som Saul begick när han vände sig till andebesvärjerskan, är en av orsakerna till att Saul dog:

”Sådan blev Sauls död, därför att han hade varit trolös mot Herren. Han hade inte hållit Herrens ord, och dessutom rådfrågat en andebesvärjerska för att få svar. Han hade inte sökt svar hos Herren. Därför dödade Herren honom och flyttade över kungadömet till David, Ishais son.”
1 Krön. 10:13

Den stora synden mot Gud: ”Han hade inte sökt svar hos Herren.”
Att vända sig till spåmän, spåkvinnor, trollkarlar, häxor, medium och magiker av olika slag är att vända sig bort från Gud och i stället vända sig till mörkrets makter, till de som åkallar Satan.
Det finns medium som tror att de vänder sig till Gud, och det finns de som tror att ”spöken” på jorden är döda människors andar.


Hur ser Gud på att människor söker svar hos medium?

I det Gamla testamentet, där Guds folk skulle hålla lagarna de fått av Gud för att få fortsätta vara Guds folk, var det direkta konsekvenser för den som bröt Guds bud:

Vänd er inte till andebesvärjare eller till spåmän. Sök inte sådana så att ni blir orena genom dem. Jag är Herren er Gud.”
3 Mos. 19:31

Om någon vänder sig till andebesvärjare för att i trolös avfällighet hålla sig till dem, ska jag vända mitt ansikte mot honom och utrota honom ur hans folk. Ni ska helga er och vara heliga, för jag är Herren er Gud. Ni ska hålla mina bud och följa dem. Jag är Herren som helgar er.”
3 Mos. 20:6

Hos dig får inte någon finnas som låter sin son eller dotter gå genom eld eller befattar sig med spådom, teckentydning, svartkonst eller häxeri, ingen som utövar besvärjelsekonster, ingen andebesvärjare, ingen som utövar magi och ingen som söker råd hos de döda.
Avskyvärd för Herren är var och en som gör sådant, och för sådana vidrigheters skull fördriver Herren din Gud dem för dig. Du ska vara fullkomlig inför Herren din Gud. Dessa hednafolk som du ska fördriva lyssnar till dem som utövar teckentydning och spådom, men Herren din Gud har inte tillåtit dig något sådant.”
5 Mos. 18:10-14

När de säger till er: ”Fråga andebesvärjare och spåmän, dem som viskar och mumlar”, så svara: ”Ska inte ett folk fråga sin Gud? Ska man fråga de döda för de levande?”
Till Guds undervisning, till vittnesbördet! Om de inte talar enligt detta ord finns det ingen gryning för dem. De ska dra igenom landet, ansatta och hungrande. Och när de hungrar kommer de att brista ut i raseri och förbanna sin kung och sin Gud. De ska vända blicken uppåt och de ska se ner på jorden, men se, där är bara nöd och mörker, natt och ångest. De är utkastade i djupaste mörker.”
Jes. 8:19-22


I det Nya testamentet möter apostlarna en slavflicka som är besatt av en spådomsande:

”Och det hände när vi gick till bönen, att vi mötte en slavflicka som var besatt av en spådomsande och som skaffade sina herrar stora inkomster genom att spå. Hon följde efter Paulus och oss och ropade och sa: Dessa män är Guds den Högstes tjänare, som förkunnar för oss frälsningens väg. Och detta gjorde hon i många dagar. Men Paulus blev upprörd och vände sig om och sa till anden: Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne. Och i samma stund for den ut. Men då hennes herrar såg att deras hopp om förtjänst var ute, grep de Paulus och Silas och släpade dem till torget inför stadens myndigheter.”
Apg. 16:16-19

King James Version:

”…possessed with a spirit of divination…” =besatt av en spådomsande”

I den grekiska grundtexten är orden; ”echó pneuma puthón”
”Puthón” = ”en spådomsande, Python, kallad efter den pythiska ormen som sades ha vaktat oraklet i Delfi och blivit dödad av Apollo”.
(Strong’s Concordande)

Pytho är ett område i Grekland.
De grekiska orden för ”spådoms-ande” betyder alltså ”andlig orm”.

Flickan är slav till herrar som arbetade för mörkrets makter, och de utnyttjade flickans förmåga att kanalisera onda andar. Flickan var besatt. Förmågan att spå hänger ihop med onda andar.
Men eftersom Satan inte kan se in i framtiden så kan de bara tala om saker som händer där demoner finns samt själva skapa ”självuppfyllande profetior” genom att se till att det de ”spår” inträffar.
Flickan följde efter apostlarna och berättade att de var ”Guds den Högstes tjänare, som förkunnar för oss frälsningens väg”. Demonen/demonerna i flickan visste vilka apostlarna var.
Liksom i Apg. 19:

Några kringvandrande judiska andeutdrivare tog sig då för att nämna Herren Jesu namn över dem som hade onda andar, och sa: Vi besvär er vid den Jesus som Paulus predikar. Och det var sju söner till en viss Skevas, en judisk överstepräst, som gjorde så. Men den onde anden svarade och sa: Jesus känner jag, och Paulus vet jag om, men vilka är ni?
Apg. 19:13-15

Man skulle kunna tro att Jesu lärjungar trodde på spöken och andar, och att detta paranormala fenomen var känt:

”Men i den fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående på sjön. Och när lärjungarna såg honom gå på sjön, blev de förskräckta och sa: Det är ett spöke, och skrek av rädsla.”
Matt. 14:25-26

”Och när Jesus efter uppståndelsen plötsligt uppenbarar sig mitt ibland dem, så blir de rädda: Och medan de talade om detta, stod Jesus själv mitt ibland dem och sa till dem: Frid vare med er. Men de blev förskräckta och greps av fruktan, de trodde att de såg en ande. Då sa han till dem: Varför är ni förskräckta? Och varför låter ni tvivel stiga upp i era hjärtan?
Luk. 24:36-38

I Matt. 14 så är det grekiska ordet för ”spöke” = ”phantasma”, som betyder ”en manifestation, en uppenbarelse”.
I Luk. 24 är det grekiska ordet i stället ”pneuma” = ”ande”.

Lärjungarna ser med sina fysiska ögon någon som liknar Jesus, men deras brist på tro, kunskap och insikt får dem att i stället dra slutsatsen att det möjligtvis är en ande eller en uppenbarelse de ser.
”Och varför låter ni tvivel stiga upp i era hjärtan?

För Gud är allting möjligt.
Och det intressanta är att de judiska lärjungarna trodde att människan var både ande, själ och kropp.


Summering:

När Mose och Elia blir sända till Jesus på förklaringsberget kommer de inte upp ur jorden. Deras ansikten syns också tydligt. Ingen blir osäker på vem de är. När de är tillsammans med Jesus lyser ljuset i Jesus genom honom och blir synligt för alla.
1 Sam. 28 kommer Samuel upp från jorden. Han uppenbarar sig inte på samma sätt som Mose och Elia uppenbarade sig på förklaringsberget, när de visade sig för Jesus och lärjungarna.
Elia togs upp till himlen, utan att behöva dö kroppsligen och läggas i någon grav. Han for inte ner till dödsriket, i avgrunden.
Gud är inte en Gud för döda människor, utan för levande människor.

Saul begick en synd när han vände sig till en andebesvärjerska (necromancer) i stället för Gud. Saul fick inte fortsätta sitt jordeliv på grund av sin trolöshet och olydnad. Kungadömet flyttades över till David, en man efter Herrens hjärta.

Andebesvärjerskan såg ett ”gudaväsen” komma upp ur jorden, men gudaväsen har inte sin destination i avgrunden. Varken Gud, änglar, profeter eller domare utgår från jordens inre; avgrunden.
Samuels kropp låg i graven, och Saul får veta att han själv och sönerna ska dö dagen därpå. De ska komma till samma plats som Samuel.
En andebesvärjerska, ett medium som åkallar mörkrets makter och använder mörkrets kraft, har ingen makt att uppväcka eller framkalla en rättfärdig människas ande som tillhör Gud.
Samuels ande kan endast ha blivit uppenbarad genom Guds vilja och makt, för att föra fram ett budskap till Saul som begick en stor synd.
Endast Gud, och de som tillhör och tjänar Gud, kan betecknas som ”gudaväsen”. Alla gudaväsen (Gud, Gudomen, änglar, domare, profeter) har sin destination i Guds rike. Eftersom mörkrets makter inte har förmågan och makten att låta rättfärdiga människor uppstå från de döda, varken andligen eller kroppsligen, kan bara Gud låta Samuels ande visa sig för Saul. För Gud är allting möjligt. Saul fick sin dom, genom sina handlingar, och Gud lät Saul veta att Gud var inblandad när Samuel visade sig. Samuel fick åter föra fram ett profetiskt budskap från; Herren (hebreiska bokstäverna YHVH i grundtexten).

Att försöka åkalla döda människors andar är detsamma som att vända sig bort från Livets Ande; Gud.
Att fråga döda om råd och vända sig bort från den levande Guden är detsamma som att söka sig till döden i stället för Livet. Det är ett uppror som leder till just döden.

Satan kan förklä sig till en ljusets ängel, och han gör allt för att bedra människorna och locka dem bort från Gud.
”…för Satan själv förvandlar sig till en ljusets ängel.”
2 Kor. 11:14

Inom kristendomen finns vanligtvis inte tron på att de dödas andar kan återkomma till jorden. Det som kallas ”spöken” och ser ut att vara döda släktingars andar är sannolikt förklädda demoner. Ingenting i Bibeln tyder på att döda kristnas själar uppenbarar sig på jorden och hjälper eller hemsöker människor.
Gud lät Mose och Elia uppenbara sig på förklaringsberget, men det är den enda händelsen som det finns vittnesbörd om. Och den hade en speciell betydelse och speciellt vittnesbörd.

/ M.H.