Många kristna har frågor och funderingar runt det som kallas för den ”fallna naturen”. Det finns samfundsläror som handlar om att människan föds ond; människan är född som syndare.
Denna fallna natur kan verka vara en mystisk kraft i människan, som hon varken kan förstå, förklara eller regera över.
Men är det ofödda och det nyfödda barnet ont från begynnelsen?
Vad är ”arvsynd”, som undervisas i kyrkor? Kan man tolka arvsynden på olika sätt?
Det här bibelstudiet går på djupet när det gäller att reda ut vad en fallen natur egentligen är, och ifall Bibeln verkligen visar att människan är född syndig till den grad att hon är värd helvetet enbart genom att födas.
Läs gärna även det lite kortare kompletterande bibelstudiet ”Vad hände när människan åt av Kunskapens träd?” som handlar om hur människan förändrades av frukten från Kunskapens träd.
Dit hör även bibelstudiet ”Är eros en kärlek från Gud?” som går igenom hur begärelser kom in i människornas liv.
Bibelstudiet ”Vad är syndens lag och Andens lag?” hjälper till att förstå den kamp som varje kristen människa har att utkämpa dagligen.
Allt hör ihop och förstås bättre i sin helhet.
Finns det funderingar runt hur en människa definieras enligt Bibeln så läs gärna ”Har människan ett innersta jag?” och ”Vad är en människa?”, som går igenom både vetenskapen och Bibelns ord och ser hur dessa både kan kombineras och krocka med varandra.
En ”fallen natur” är ett begrepp som återkommer inom kristendomen. Den fallna naturen hör till syndafallets konsekvenser, och är någonting som alla människor som föds efter Adam och Eva ”får med sig”.
Det är ingen oförklarlig kraft i människan, men däremot en brist och en svaghet ”i köttet” som gör att människan inte orkar, vill eller klarar av att leva helt utan att handla orättfärdigt i tankar, ord eller gärningar.
Paulus uttrycker det så här:
”Vi vet att lagen är andlig. Men själv är jag köttslig, såld till slav under synden. Jag kan inte fatta att jag gör som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. Och om jag nu gör det jag inte vill, då erkänner jag att lagen är god. Men då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i mitt kött. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det goda. Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det utan synden som bor i mig. Jag finner alltså den lagen för mig som vill göra det goda: att det onda finns hos mig. I min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag en annan lag som kämpar mot lagen i mitt sinne och gör mig till fånge under syndens lag i min kropp. Jag arma människa! Vem ska rädda mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.”
Rom. 7:14-25
En fallen natur är den dödliga kropp som människan fick genom syndafallet.
Den dödliga kroppen är kroppens sinnen och de själsliga sinnena, som är de mentala förmågorna som styrs av hjärnan; allt det som kommer att förmultna i jorden efter döden.
Där sitter de ärvda egenskaper som vi har fått genom vårt DNA.
Där finns våra personligheter som utmärker oss som individer, som till exempel:
– det vi är intresserade av
– vilka talanger vi har
– vilken dygnsrytm som passar oss
– hur känsliga vi är
– hur intellektuella vi är
– hur praktiska eller teoretiska vi är
– om vi är introverta eller extroverta
Själens sinnen, vårt psyke, påverkas av hur resten av kroppen mår. Och kroppen påverkas av hur själen mår. Därför finns det psykosomatiska sjukdomar och krämpor. Det är alltihop ”kött” och har med köttet att göra.
När Adam och Eva åt av frukten från Kunskapens träd blev konsekvensen bland annat att de fick dödliga kroppar:
”Jord är du, och jord ska du åter bli.”
1 Mos. 3:19
Den fallna naturen är motsatsen till en natur som lever för evigt, som är oförgänglig.
Fallet från Guds vilja, och från att inte längre få tillgång till Livets träd och frukten som ger evigt liv, blev ett fall på grund av synden = synda-fallet.
Arv-synden = människans arv i fråga om en dödlig kropp samt en ande som inte har en gemenskap med Gud.
Människan är från och med syndafallet en dödlig varelse som behöver både en ande som blir född från ovan, från Gud, samt en ny uppståndelsekropp på den yttersta dagen genom Jesu verk på korset. För endast så kan människan leva i en andlig gemenskap med Gud för evigt.
Det finns flera skäl till att tro att människan fick en ande med en bruten gemenskap till Gud i syndafallet.
Några exempel:
1) Om Jesus endast kom för att frälsa ”köttet”, och köttet är kroppen och de själsliga sinnen som styrs av hjärnan (det mentala psyket), stämmer inte Bibelns ord om att människan har en ande. Att vi är ande, själ och kropp.
Människans ande lever vidare efter döden, och den behöver bli född på nytt för att få den rättfärdighetsgörelse som gör att den frälsta människan kan vara ett Guds barn och andligen leva i en evig gemenskap med Gud.
2) Människorna levde i köttets begär, med synd (bortvändhet från Gud och Guds vilja) och ondska (högmod, avgudadyrkan och uppror mot Gud) så utbrett och till den grad att Gud sände syndafloden. Den brutna andliga gemenskapen med Gud frestar och leder människan till att fylla andens tomrum efter Gud med köttets tillfredsställelse i stället, och där centreras allt kring människans ego i stället för kring Gud och Guds vilja. När syndafloden kom var det endast en familj räknades som rättfärdig, genom sin tro på Gud.
Men Gud vill att människan ska söka honom, av hela sitt hjärta. Och Gud söker efter någon som vill hänge sig till honom. Gud söker efter människor som vill älska honom:
1 Mos. 4:26 säger:
”Vid den tiden började man åkalla HERRENS namn.”
”för Herrens ögon sveper över hela jorden för att stärka dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom.”
2 Krön. 16:9
”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss, medan vi ännu var syndare.”
Rom. 5:8
3) Jesus hade hela tiden fokus på ett andligt rike; Guds rike. Och på att det är ”Anden som ger liv” och att ”köttet” är till ingen nytta:
”Anden är den som gör levande, köttet är inte till någon nytta. De ord jag talar till er, de är ande och de är liv.”
Joh. 6:63
”Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande.”
Joh. 3:6
En människa som enbart är ”kött” kan varken bli född på nytt eller komma in i Guds rike.
Om man menar att människan endast är organisk materia måste man ignorera Bibelns ord om att människan är ande, själ och kropp samt att frälsta människors andar har fullkomnats och lever vidare i Guds rike:
”Nej, ni har kommit till Sions berg och till den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till en oräknelig skara av änglar, och till en högtidsskara och församling av förstfödda, som är uppskrivna i himlen, och till Gud, allas domare, och till de rättfärdigas andar som har fullkomnats, och till det nya förbundets medlare, Jesus, och till det renande blodet som talar bättre än Abels blod.”
Hebr. 12:22-24
Människan blir rättfärdigad inför Gud genom sitt hjärtas tro på Gud, genom att anden blir född från ovan, från Gud. Och när man blivit frälst av den Rättfärdige så lever man ett liv i helgelse, där gärningar efter Guds vilja blir en naturlig följd av hjärtats omvändelse och förvandling.
Läs gärna ”Hur blir man rättfärdig?” för ett djupare bibelstudium om rättfärdiggörelsen.
Människan har inte bara en själ/psyke (psuché på grekiska) och en kropp, utan också en ande:
”Och må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må hela er ande och själ och kropp bli bevarade fläckfria vid vår Herre Jesu Kristi återkomst.”
1 Thess. 5:23
”För Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd, och tränger igenom tills det skiljer själ och ande, märg och led, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Och inget skapat är osynligt för honom, utan allt är blottat och uppenbart för hans ögon, inför vilken vi ska stå till svars.”
Hebr. 4:12-13
”Herren Jesus Kristus vare med din ande.”
2 Tim. 4:22
För att få tillbaka gemenskapen med Gud måste vi bli födda från ovan:
”Jesus svarade och sa till honom: Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa inte blir född på nytt, kan hon inte se Guds rike. Nikodemus sa till honom: Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet en gång till och födas? Jesus svarade: Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om inte en människa blir född av vatten och Ande, kan hon inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. Förundra dig inte över att jag sa till dig: Ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.”
Joh. 3:3-8
Orden ”född på nytt” kan också översättas ”född ovanifrån”.
Vi blir födda ovanifrån av Guds Ande.
Vi blir nya skapelser andligen:
”För Kristi kärlek tvingar oss, eftersom vi är övertygade om, att om en har dött för alla, så har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer ska leva för sig själva, utan för honom som har dött för dem och uppstått. Därför känner vi nu inte längre någon efter köttet. Och om vi har känt Kristus efter köttet, så känner vi honom inte längre så. Därför, om någon är i Kristus så är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, allt har blivit nytt.”
2 Kor. 5:14-17
”Även vi var ju en gång oförståndiga, olydiga och på villovägar, slavar under alla slags begär och lustar. Vi levde i ondska och avund, vi var avskyvärda och hatade varandra. Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte på grund av rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet, genom den nya födelsens bad och förnyelse i den Helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare, för att vi ska bli rättfärdiga genom hans nåd och bli arvingar enligt hoppet om evigt liv.”
Tit. 3:3-7
Att vara köttslig är att ”leva på vanligt mänskligt vis”, alltså genom att låta själens sinnen och kroppens sinnen styra:
”Och jag kunde inte tala till er, bröder, som till andliga, utan som till köttsliga, som till spädbarn i Kristus. Mjölk gav jag er att dricka och inte fast föda, för den tålde ni ännu inte. Och det gör ni inte nu heller, eftersom ni fortfarande är köttsliga. För då avund, strid och splittringar finns bland er, är ni då inte köttsliga och lever på vanligt mänskligt vis?”
1 Kor. 3:1-3
Det finns en annan arvsynd som en del kristna tror på, som innebär att människan föds ond och värdig helvetet i sig själv. Endast genom att bli född som människa.
Därför har spädbarn och till och med ofödda barn (genom ingrepp i livmodern) döpts eller fått stänk av vigvatten på sig för att inte hamna i helvetet.
Vissa samfund har haft en lära sedan lång tid tillbaka där denna arvsynd och människosyn är en grund.
Denna lära har flera stora fel:
1) Man tror att spädbarn blir frälsta av andra människors tro och gärningar. Men man kan inte döpas ”till Kristus” utan att vända om till Kristus i det egna hjärtat.
Man kan inte döpas in i Kristi kropp utan att den nya ”lemmen” har gett sitt liv till Kristus. En människa som ”döps in” i kyrkan men inte är omvänd i sitt hjärta fortsätter att vara en människa som inte är en ”lem i Kristi kropp” utan endast en besökare eller deltagare i kyrklig miljö och gemenskap, oomvänd och med enbart en fallen natur utan en ande som är född ovanifrån. En sådan människa kan varken se Guds rike eller komma in i Guds rike.
Människor kan däremot välsigna andra människor, och be att Gud ska få verka med sin vilja och kraft i människors hjärtan.
Människan blir endast rättfärdig genom sitt eget hjärtas tro och omvändelse till Gud, eller blir fördömd genom sin egen synd och ovilja att omvända sig till Gud.
2) Spädbarn som aldrig begått en enda synd i tanke, ord eller gärning anses ändå värda evig fördömelse från Gud.
Men man kan inte vara en syndare utan att kunna synda, och man kan inte dömas för bortvändhet från Gud när man inte har ett medvetet förstånd eller vilja som kan välja bort Gud.
3) Barn är inte ett med Satans natur eller besatta av en ond ande vid födseln.
På 200-talet e.Kr. lärde Cyprianus ut att alla spädbarn hade en ond ande i sig och var djävulens barn, eftersom spädbarnen skrek när de kom ut till världen. Denna onda ande skulle man omedelbart driva ut och det kunde endast ske genom vattendopet.
Tidigare hade dopet alltid hört till en trosbekännelse med avståndstagande från synd, men nu ansåg man helt plötsligt att det var bättre att ett barn ”helgas utan medvetande, än att det dör ohelgat”.
Men spädbarnsdopet blev allmänt erkänt inom katolska kyrkan först genom Augustinus på 300-talet. Eftersom spädbarn inte har någon medveten tro och vilja skapades faddersystemet, där faddrarna fick gå i borgen för barnets löften och sedan införliva löftena när barnet växte upp. Djävulen ”drevs ut” genom att faddrarna svarade på några frågor, och sedan ansågs barnet vara Guds egendom.
Kyrkofäder lärde också ut att det lilla barnet var tvunget att få nattvarden för att inte gå förlorat, och kunde barnet inte äta bröd så skulle det inta några droppar vin. Läran om nattvarden för spädbarn höll i 700 år, medan spädbarnsdopet levde vidare och fortsatte även efter Reformationen.
När ett barn växer upp, och hjärnan utvecklas så att tankar kan bli medvetna, träder valet mellan att söka synden och att söka Gud in.
”Härefter ska jag inte mer förbanna marken för människans skull, för hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen.”
1 Mos. 8:21
Det hebreiska ordet för ”ungdom” är; ”naur”, med betydelsen ”de unga åren”, äldre än ett litet barn.
Synd betyder; att missa målet.
För att bli straffad för att missa målet och gå fel väg måste man välja att gå fel väg bort från Gud. Och fel väg är människans egen väg, det högmodiga egots trotsiga väg som alltid innebär ett uppror gentemot Guds vilja:
”Men om du varnar den ogudaktige för den väg han går för att han ska vända om från den, och han ändå inte vänder om från sin väg, då ska han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat ditt liv.”
Hes. 33:9
Den ogudaktige måste kunna veta att han vänder om, vad han vänder om från, och vad han vänder om till.
”Var och en ska dö genom sin egen synd.”
2 Kung. 14:6
Jesus säger:
”För om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, ska jag sända honom till er. Och när han kommer, ska han överbevisa världen om synd och om rättfärdighet och om dom. Om synd, för de tror inte på mig, om rättfärdighet, för jag går till min Fader och ni ser mig inte längre, om dom, för denna världens furste är dömd.”
Joh. 16:7-11
Människan lockas av sitt eget begär till att synda:
”Utan var och en frestas, när han dras bort och lockas av sitt eget begär. Därefter, sedan begäret har blivit havande, föder det synd, och när synden är fullmogen föder den död.”
Jak. 1:14-15
”Också ni var döda genom överträdelser och synder, i vilka ni förut vandrade efter denna världens sätt, efter fursten över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens barn. Bland dem levde också vi alla förut i vårt kötts begärelser och gjorde vad köttet och sinnet ville, och vi var av naturen vredens barn liksom de andra.”
Ef. 2:1-3
”För allt i världen, köttets begär och ögonens begär och ett högfärdigt levnadssätt, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja förblir i evighet.”
1 Joh. 2:16-17
När barnet växer upp så kan barnet ledas in på orättfärdighetens väg genom att följa köttets begär. Köttets begär är inte bara det den fysiska kroppen vill och känner utan även de själsliga sinnena som tänker, vill och känner saker som är emot Guds vilja. Där kan orättfärdiga tankebanor få fäste. Där kan uppror mot Gud gro. Där kan egot och högmodet styra.
Allt detta kan ske när barnet blir så medvetet att det kan förstå vad synd kan leda till, och vad valet att gå syndens väg kan få för konsekvenser.
Kristna som tror på läran om arvsynden, med betydelsen att alla ofödda barn och spädbarn tillhör helvetet, kan peka på bibelställen i det Gamla testamentet och mena att Gud även såg på barn som avgudadyrkare som tillhörde Satan.
Bland annat dessa bibelställen används i den argumentationen:
1) ”Samaria ska stå med skuld, för hon har varit upprorisk mot sin Gud. Invånarna ska falla för svärd, deras späda barn ska bli krossade, deras havande kvinnor uppristade.”
Hos. 14:1
2) ”Visa ingen skonsamhet och ha inget förbarmande! Döda åldringar, unga män, unga kvinnor, späda barn och vuxna kvinnor. Ni ska döda för att förgöra, men rör ingen som har korset på sig. Börja vid min helgedom.”
Hes. 9:5-6
Gud talar till Hesekiel. Guds Ande lyfte upp Hesekiel ”mellan himmel och jord” (Hes. 8:1-4) och visar honom avgudadyrkan i Guds tempel. Gud säger till Hesekiel: ”Ser du vad de äldste i Israels hus sysslar med i mörkret, var och en i sin avgudakammare?” (Hes. 8:5-15).
Gud säger sedan: ”Är det inte nog för Juda hus att bedriva de vidrigheter de har bedrivit här, eftersom de också har fyllt landet med våld och ännu mer väckt min vrede?” (Hes. 8:16-18)
Gud kommer med sin dom över avgudadyrkarna, och domen faller över alla som inte har ”tecknet på sig” (tecknet är den sista bokstaven i det hebreiska alfabetet; tav, och hade vid den tiden formen av ett kors).
Domen utgår från folkets många synder: ”Landet är fullt av blodskulder och staden är full av lagöverträdelser.” (Hes. 9:9).
Gud straffar dem efter sina egna handlingar: ”Därför skall inte heller jag visa något medlidande eller förbarmande, utan jag skall låta deras missgärningar komma över deras egna huvuden.” (Hes. 9:10).
Gud straffar alla avgudadyrkare och deras barn, eftersom barnen tillhör avgudadyrkarnas familjer.
I båda dessa fall, i Hos. 14 och Hes. 9, straffar Gud de vuxna som har utfört medvetna onda gärningar, och straffets jordiska konsekvenser drabbar då även avgudadyrkarnas barn.
Detta betyder inte att spädbarnen var avgudadyrkare i sina hjärtan, eftersom det behövs en egen tro för att kunna tillbe Gud eller avgudar. Barnen blev i stället del av straffet som föräldrarna fick, med en död av sina jordiska kroppar. Men en fysisk död är inte en andlig död.
Gud säger att inga barn ska dödas för sina föräldrars synders skull.
Man ärver inte andras synder:
”Föräldrar ska inte dödas för sina barns skull, och barn ska inte dödas för sina föräldrars skull. Var och en ska lida döden genom sin egen synd.”
5 Mos. 24:16
”Den rättfärdiges rättfärdighet ska vara hans egen, och den ogudaktiges ogudaktighet ska vara hans egen.”
Hes. 18:20
Detta kan bara peka på den definitiva andliga döden, eftersom den andliga döden eller det andliga livet genom tron på Gud är det som avgör om en människa kommer att få en evig fördömelse eller ett evigt liv hos Gud.
Det handlar om en individuell synd mot Gud, och möjligtvis en påverkan från fäderna när de levde. Inte ett andligt arv av synd, som leder till evig andlig död.
Synden är medveten:
”Låt oss nu ligga här i vår skam och låt vanära täcka oss, för vi har syndat mot Herren vår Gud, vi och våra fäder, från vår ungdom ända till i dag. Vi har inte lyssnat till Herren vår Guds röst.”
Jer. 3:25
”Vi har syndat som våra fäder, vi har gjort fel, vi har varit ogudaktiga.”
Ps. 106:6
Synd är ett aktivt brott mot Guds lag:
”Var och en som gör synd bryter också mot lagen, för synd är brott
mot lagen.”
1 Joh. 3:4
Barnen kan varken göra gott eller ont:
”För innan barnen var födda, och innan de hade gjort varken gott eller ont, för att Guds avsikt enligt utkorelsen skulle bestå och inte bero på gärningar…”
Rom. 9:11
”För innan pojken förstår att förkasta det onda och välja det goda, ska landet vars båda kungar du fruktar vara övergivet.”
Jes. 7:16
Ingen människa med en ofullkomlig fallen natur kan klara att i egen kraft och vilja behaga Gud med sina gärningar. Ingen klarar av att aldrig synda i tankar, ord och gärningar. Därför behövdes tempeloffren för folkets synder, fram till Jesu fullkomliga offer för hela mänsklighetens synder.
Men det ofödda barnet och det lilla barnet kan inte varken förkasta det onda eller välja det goda, utan har en oskuldsfullhet som ännu inte kan låta sig lockas av köttets begärelser som leder till egenvald synd.
”För alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus, vilken Gud har ställt fram som ett försoningsoffer genom tron, i hans blod, för att visa sin rättfärdighet, eftersom Gud genom sitt tålamod hade lämnat de tidigare begångna synderna ostraffade, för att i den tid som nu är visa sin rättfärdighet, att han själv är rättfärdig och gör den rättfärdig som är av Jesu tro.”
Rom. 3:23-26
Kristna som tror att det lilla barnet föds ont och syndigt i arvsynd kan också använda orden från David som en grund för läran:
”Ja, med skuld är jag född och med synd blev jag till i min moders liv.”
Ps. 51:7
Men man behöver läsa och se alla Davids ord. Inte bara dra ut en enda vers.
I Verserna innan står det:
”För körledaren. En psalm av David, när profeten Natan kom till honom efter att han gått in till Bat-Seba.
Gud, var mig nådig efter din godhet, utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet. Tvätta mig ren från min skuld, rena mig från min synd, för jag känner mina överträdelser och min synd är alltid inför mig. Mot dig, just mot dig, har jag syndat och gjort det som är ont i dina ögon. Därför har du rätt när du talar, du är ren när du dömer.”
David hade syndat. Gud talar genom profeten Natan till David, och David förstår då hur mycket han har syndat mot Gud och blir förtvivlad över vad han har gjort, och han ber:
”Rena mig med isop så att jag blir ren, tvätta mig så att jag blir vitare än snö. Låt mig höra fröjd och glädje, låt de ben du har krossat få jubla. Vänd bort ditt ansikte från mina synder, utplåna all min skuld. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig inte från ditt ansikte och ta inte din helige Ande ifrån mig. Låt mig åter få glädjas över din frälsning och håll mig uppe med en villig ande. Jag ska lära överträdarna dina vägar så att syndare omvänder sig till dig. Rädda mig från blodskuld, Gud, du min frälsnings Gud, så ska min tunga jubla över din rättfärdighet. Herre, öppna mina läppar, så ska min mun förkunna ditt lov. Slaktoffer gläder dig inte, annars skulle jag ge dig det, brännoffer vill du inte ha. Det offer Gud vill ha är en förkrossad ande. Ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud.”
Ps. 51:9-19
David använder ett poetiskt bildspråk. Han ber om att ”de ben du krossat” ska få jubla igen.
David ser att ingen annan än Gud är ren, och han vill bli ”tvättad vitare än snö”. Han ser att han är beroende av Guds barmhärtighet och nåd för sin frälsning. David ser sina lagöverträdelser, och ber att Gud inte ska ta den Helige Ande ifrån honom.
David skrev också psalmen om hur sedd och älskad han är av Gud, redan från moderlivet:
”Dina ögon såg mig när jag bara var ett foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, formade innan någon av dem hade kommit.”
Ps. 139:16
Alla barn blir skrivna i Livets bok, redan i moderlivet.
Sedan är det människans egen vilja, tro och kärlek till Gud som avgör om hon får fortsätta att ha sitt namn skrivet i Livets bok eller om hon blir struken ur boken:
”..hjälp dem som har kämpat med mig i evangeliets tjänst tillsammans med Klemens och mina andra medarbetare, som har sina namn i livets bok.”
Fil. 4:3
”Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i”. Men HERREN svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok.”
2 Mos. 32:32
”Den som vinner seger, han ska bli klädd i vita kläder, och jag ska inte stryka hans namn ur livets bok, utan jag ska kännas vid hans namn inför min Fader och inför hans änglar.”
Upp. 3:5
Endast de som är uppskrivna i Livets bok, som är Lammets bok, kan få tillgång till det eviga livet med Gud:
”Och aldrig någonsin ska något komma in i den som gör den oren, inte heller den som gör något som är avskyvärt eller ljuger, utan bara de som är skrivna i livets bok hos Lammet.”
Upp. 21:27
Vilken andlig status hade människorna i det gamla förbundet; Guds folk?
Hur kunde de räknas som rättfärdiga?
Hur kunde de ha ett hjärta ”efter Guds hjärta” om inte anden var född från ovan?
Kan människans ande bli ”fullkomnad”…utan att den Helige Ande är boende i den troende människan, innan Jesus försoningsverk blivit fullbordat genom hans utgjutna blod?
Hebr. 12:22-24 talar om ”de rättfärdiga andar som har fullkomnats”:
”Nej, ni har kommit till Sions berg och till den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till en oräknelig skara av änglar, och till en högtidsskara och församling av förstfödda, som är uppskrivna i himlen, och till Gud, allas domare, och till de rättfärdigas andar som har fullkomnats, och till det nya förbundets medlare, Jesus, och till det renande blodet som talar bättre än Abels blod.”
Den som dött och i sitt hjärta trott på Gud och älskat Gud har fått en ande som räknas som både rättfärdig och fullkomnad när människan dör.
Gud söker alltid människan, och väntar alltid på att människan ska omvända sig till honom. Men människan kunde ge gensvar och få ett förändrat sinnelag även i det gamla förbundet. Hon kunde få ett hjärta som behagade Gud, även fast hon inte var ett ”tempel” åt den Helige Ande. Någonting i den fallna människan kan göra att hjärtats tro ger rättfärdighet, trots att hon ändå räknas som en ”syndare” genom syndafallets konsekvenser. När människan så slutligen dör, så finns frälsningen genom korset som står i historiens mitt. För de som ”trodde Gud” och älskade Gud i det gamla förbundet levde genom tron på det som skulle komma, på det som de inte såg med sina fysiska ögon. Även de kunde vänta på och längta efter ”staden med de fasta grundvalarna”, och ”bekänna sig som gäster och främlingar” på jorden:
”I tron har alla dessa dött utan att ha fått vad som var utlovat. De hade bara sett det i fjärran och trott på det och hälsat det och bekänt att de var gäster och främlingar på jorden. För de som säger så visar att de söker ett hemland. Och, i sanning, om de hade menat det land som de kommit ifrån, så hade de haft tid att vända tillbaka. Men nu längtade de till ett bättre, det himmelska. Därför skäms inte Gud för att kallas deras Gud, för han har ställt i ordning en stad åt dem.”
Hebr. 11:13-16
”Genom tron levde han i det utlovade landet som i ett främmande land. Och bodde i tält med Isak och Jakob, som var medarvingar till samma löfte, för han väntade på staden med de fasta grundvalarna, vars byggmästare och skapare är Gud.”
Hebr. 11:9-10
”Genom tron vägrade Mose att kallas Faraos dotterson, när han hade blivit vuxen, och valde hellre att bli illa behandlad tillsammans med Guds folk än att för en kort tid njuta av synden. Och höll Kristi smälek för större rikedom än skatterna i Egypten, för han hade sin blick riktad mot lönen. Genom tron lämnade han Egypten, utan att frukta kungens vrede. Han härdade ut därför att han liksom såg den Osynlige.”
Hebr. 11:24-27
Kristus fanns där. Korset och det himmelska Jerusalem (Guds rike) fanns där profetiskt, liksom Kristus kan vara ”Lammet som blev slaktat före världens grund var lagd”.
Gud kunde ge deras hjärtan tro, och leda dem genom sin Andes kraft. Den Helige Ande har alltid varit verksam på jorden, hos dem som förlitar sig på Gud och vill följa honom. Och detta är ett gensvar på Guds sökande i människans inre, eftersom den andliga naturliga gemenskapen gick förlorad vid syndafallet.
”Men alla dessa som har fått vittnesbördet genom tron, fick inte det som var utlovat. Gud har på förhand utsett något bättre åt oss, för att de inte skulle bli fullkomnade utan oss.”
Hebr. 11:39-40
Gud kom med ett nytt och bättre förbund, där människan kunde få bli född på nytt andligen och få tillhöra Guds rike redan under sitt jordeliv. Gud gjorde så att människan kunde komma inför Guds tron och in i det allra heligaste genom medlaren Jesus Kristus, Guds Enfödde Son och själv Gud, och inga fler blodsoffer skulle längre behövas för att rena från synd. Kristi eget försoningsoffer gällde både bakåt och framåt i historien.
Människan kunde hädanefter leva andligen ”i Kristus”, genom Kristi Ande inom sig.
Kung David blev personligen handplockad till kung av Gud. Gud såg till Davids hjärta, trots att David hade en ”fallen natur”:
”En människa ser det som är för ögonen, men Herren ser till hjärtat.”
1 Sam. 16:7
David sökte i allt Guds vilja. När Gud påvisade synd i Davids liv så ödmjukade sig David under Gud, bad om förlåtelse och vände om från sin synd.
Men David gjorde inte alltid allt efter Guds vilja, och Gud straffade honom för synder på ett konkret sätt. Davids son dog och David fick inte tillåtelsen att bygga Guds tempel.
Noa var rättfärdig i Guds ögon, för han sökte Gud och Guds vilja:
”Herren sade till Noa: ”Gå in i arken med hela din familj. Dig har jag nämligen funnit rättfärdig inför mig i detta släkte.”
1 Mos. 7:1
Abraham räknades som rättfärdig genom sin tro och sin förtröstan på Gud. Han var till och med beredd att döda sin egen son, när Gud prövade hans tro, tillit och lydnad.
Gud sa till Abraham:
”Vandra inför mig och var fullkomlig.”
1 Mos. 17:1
”Men tron är en övertygelse om det som man hoppas, en visshet om det man inte ser. För genom den har fäderna fått sitt vittnesbörd.”
Hebr. 11:1-2
”Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som vill komma till Gud måste tro att Gud är till, och att han lönar dem som ihärdigt söker honom. Genom tron byggde Noa i gudsfruktan en ark till räddning för sin familj, sedan han hade fått en gudomlig varning om de ting som ännu inte var synliga, och genom den dömde han världen och blev arvinge till den rättfärdighet som är av tron. Genom tron var Abraham lydig då han blev kallad att dra ut till det land som han skulle få i arv, och han gav sig iväg utan att veta vart han skulle komma.”
Hebr. 11:7-8
Alla troende i det gamla förbundet levde i tro på något annat än det de bara såg för sina fysiska ögon.
De blev också ledda av Guds Ande:
”Detta tilltalade farao och alla hans tjänare, och han sade till dem: ”Finns det någon som har Guds ande som denne man?” Och farao sade till Josef: ”Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, så finns det ingen som är så förståndig och vis som du. ”
1 Mos. 41:37-38
”Mose talade till Herren. Han sade: ”Må Herren, den Gud som råder över anden i allt kött, sätta en man över församlingen som kan gå i spetsen för dem när de drar ut och kommer tillbaka, och som kan vara deras ledare och anförare så att Herrens församling inte blir som får utan herde.”
Herren svarade Mose: ”Ta Josua, Nuns son, en man som har Anden, och lägg din hand på honom. Du ska ställa honom inför prästen Eleasar och hela församlingen och insätta honom i hans tjänst inför deras ögon. ”
4 Mos. 27:15-19
”Josua, Nuns son, var fylld med vishetens ande, eftersom Mose hade lagt sina händer på honom. Och Israels barn lydde honom och gjorde som Herren hade befallt Mose. ”
5 Mos. 34:9
Gud råder över anden i allt kött. Gud råder över livsanden i oss, som finns i kroppen, och Gud råder över vår ande som vi har som människor, som unika Guds skapelser.
Gud ledde de rättfärdiga genom tron med sin Helige Ande. När de profeterade blev de uppfyllda av den Helige Ande:
”Och hans far Sakarias blev uppfylld av den Helige Ande och profeterade och sa”
Luk. 1:67
Korset står mitt i historien. I det gamla förbundet finns ”skuggbilderna” av det som skulle komma. Jesus Kristus blev medlaren mellan Gud och människa, och därför kunde alla i det gamla förbundet få komma till det himmelska Jerusalem.
De som dött i det gamla förbundet räknas till ”de rättfärdigas andar som har fullkomnats”. Det är alla troende genom alla tider.
Alla som blev rättfärdiga genom tro i det gamla förbundet räknades till Guds församling, som är Guds egendomsfolk. Och till samma församling och egendomsfolk hör alla som blir rättfärdiga genom tron på det nya förbundets fullbordare; Jesus Kristus.
Skillnaden mellan troende i det gamla förbundet och troende i det nya förbundet finns i ”Kristi kropp” efter Jesu uppståndelse. Anden blev utgjuten över allt kött, på pingstdagen. Johannes döpte i vatten med omvändelsens dop, men Jesus döper alla människor med Ande och kraft. Varje frälst människa får i det nya förbundet Anden som gåva, och kan då leva ”i Kristus” på ett sätt som folket i det gamla förbundet inte kunde. Även fast de kunde vara ledda av Anden, fyllda av Anden och verka genom Andens kraft så blev de inte ”Guds tempel” och fick den Helige Ande som gåva och ett sigill på sin frälsning på samma sätt. Lagens bokstav blev till Andens lag. Lag på stentavlor blev i stället lagen skriven i hjärtat genom den Helige Ande, i människans innersta.
Vi ser på Jesu natur. Han hade en kropp som var dödlig, alltså som ”fallit” från odödligheten genom syndens konsekvenser i Eden.
Men Jesus hade inte synd i sig:
”Och ni vet att han uppenbarades för att han skulle ta bort våra synder, och synd finns inte i honom.”
1 Joh. 3:5
Jesus var andligen Gud. Men det står att Jesus frestades, fast Gud varken kan frestas eller frestar människor. Jesu kropp och själsliga sinnen (mentala psyke) kunde frestas liksom alla människor kan frestas, men Jesu själsliga sinnen blev aldrig korrumperade av världen, formade av världen. Och han följde inte heller någon begärelse i sitt kött. Han lät sin ande styra de själsliga och kroppsliga sinnena, eftersom hans ande aldrig var skild från Fadern.
Läs gärna bibelstudiet ”Är Jesus Gud?” som på ett heltäckande sätt bevisar att Jesus var en människa men också Gud, samt läs gärna ”Dog Jesus andligen på korset?” som visar att JDS-läran är fel och att Jesus inte dog andligen på korset.
Begärelsen, som kom in i människornas liv vid syndafallet, ligger i människans sinnen, i det som är människans ”kött”. Genom sina kroppsliga och själsliga sinnen låter sig människan frestas och styras av sina begärelser, som levs ut genom sinnenas vilja som sedan blir kroppens vilja. Kroppen styrs av vår hjärna och de själsliga sinnena styrs av vår hjärna. Får i stället sinnena formas och styras av människans ande och Guds Ande, genom tro och kärlek till Gud, så blir sinnena lika Kristi sinne.
Det står att vi ska ha ”Kristi sinnelag”. Hans sinnen var hela tiden formade efter Guds vilja. Ett sinnelag likt Kristi sinnelag behagar alltid Gud.
Jesus var påverkbar, eftersom Jesus hade en kropp lik vår och sinnen som fungerade på samma sätt som våra. Jesus kände ångest och han svettades blod i Getsemane, av våndan av korsets tyngd, smärta och plåga. Han kunde frestas och prövas som vi, men Satan kom inte åt honom eftersom han inte hade ett begär styrt av något högmodigt och upproriskt ego. Men han frestades med att få en ”köttslig” vinning i sitt jordeliv, att få ära och makt och inflytande genom köttsliga gärningar. Jesus avfärdade Satan med Ordet, och syndade aldrig. Det inre i Jesus fick styra, anden och inte köttet. Jesus levde i fullkomlig lydnad av Fadern, och anden styrde både hans själsliga mentala sinnen och hans kropp. Han var syndfri i tanke, ord och gärning men ”blev i allt lik sina bröder” för att kunna dö i vårt ställe. Vilket också gjorde att han kan förstå allt vi går igenom, alla våra smärtor, prövningar och frestelser vi möter.
I den fallna kroppens alla sinnen finns dragningen till ondskan:
”Se, bara detta har jag funnit: Gud skapade människan rak, men de har tänkt ut många påhitt.”
Pred. 7:30
King James Version; ”God hath made man upright; but they have sought out many inventions”
Det hebreiska ordet för ”upright” är; ”yashar”, och betyder ”rak, rätt”.
David var en ”uprightman”, enligt Bibeln.
Människans uppfinningsrikedom i det onda är stor, när det gäller att hitta på egna vägar att gå i stället för att gå på den smala väg som leder till Guds rike.
Gud skapade människan med en förmåga att söka Gud, med ett ekande tomrum efter Gud som människan rastlöst försöker att fylla genom att leta efter det hon själv anser är gott, efter att ha fått ögonen öppnade av Kunskapens träds frukt.
Men det är Guds Ande som talar till människors hjärtan, att de ska söka Gud. Det är Gud som ”drar” människan till honom själv, som vill öppna hennes hjärtas ögon för att få henne att se sin egen hjälplöshet och synd. Ingen människa kan berömma sig för att ha varit rättfärdig nog att på eget bevåg och genom egen godhet ha velat komma till Gud:
”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag ska uppväcka honom på den yttersta dagen.”
Joh. 6:44
”Och när jag blir upphöjd från jorden ska jag dra alla till mig. Men detta sa han för att ge till känna med vilken död han skulle dö.”
Joh. 12:32-33
Människan blir orättfärdig genom sina orättfärdiga tankar, genom ett orättfärdigt hjärta:
”Vänd ert öra hit och kom till mig! Hör, så får er själ leva! Jag vill sluta ett evigt förbund med er, den trofasta nåd som jag lovade David. Se, honom har jag satt till ett vittne för folken, till en furste och ledare för folken. Du ska kalla på ett folk du inte känner, ett hednafolk som inte känner dig ska skynda till dig för Herren din Guds skull, Israels Helige, för han har förhärligat dig. Sök Herren medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära. Den ogudaktige ska lämna sin väg, den orättfärdige sina tankar och vända om till Herren, så ska han förbarma sig över honom, och till vår Gud, för han vill gärna förlåta.”
Jes. 55:3-7
”Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom.”
Jes. 53:6
Människans ego är hennes största fiende, för när människan låter egots begärelser styra sinne och kropp så blir hon orättfärdig i tankar, ord och gärningar. Satan kan lätt påverka och styra en människa som vill leva i synd, som inte vill vända om från synd.
”Också ni var döda genom överträdelser och synder, i vilka ni förut vandrade efter denna världens sätt, efter fursten över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens barn. Bland dem levde också vi alla förut i vårt kötts begärelser och gjorde vad köttet och sinnet ville, och vi var av naturen vredens barn liksom de andra.”
Ef. 2:1-3
Människor med en ande som har en bruten gemenskap med Gud, som inte blivit född från ovan, är ”av naturen vredens barn” om de lever ett ogudaktigt liv genom sitt kött.
Vi kan se att Abel gav en god offergåva till Gud, medan Kain släppte in ondska och begär i sitt sinne och hjärta. Vi kan se att Set blir avkomlingen som får Abels plats och att ”vid den tiden började man åkalla HERREN”. Medan Lemek blev en våldsverkare och levde i ondska.
Gud har skapat människan med förmågan att gensvara på Guds sökande i sitt inre, och med förmågan att kunna ge sitt hjärta till Gud:
”Ni ska söka mig, och ni ska också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.”
Jer. 29:13
”Och han har av ett blod gjort alla folkslag för att de ska bo över hela jordens yta. Och han har fastställt deras bestämda tider och de gränser inom vilka de ska bo, för att de ska söka Herren, om de möjligen skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom, fast han inte är långt borta från någon enda av oss.”
Apg. 17:26-27
De människor som inte söker Gud och i stället vill leva sina liv i synd, kallar Gud för ”döda”, och de har en ande som är ”som död” för Gud i sitt tillstånd av orättfärdighet. De kan till och med kallas ”dubbelt döda”:
”Men dessa smädar det som de inte vet något om. Och det som de förstår av naturen, liksom djur utan förnuft, i det fördärvar de sig själva. Dessa är skamfläckar vid era kärleksmåltider, när de deltar i era måltider och bara förser sig själva utan att skämmas. De är moln utan vatten, som drivs omkring av vindarna, träd utan frukt på senhösten, dubbelt döda, uppryckta med rötterna.”
Jud. 1:10,12
Den som har Guds agape-kärlek inom sig och lever i Kristus, genom den Helige Ande, ”har gått över från döden till livet”, men de som inte älskar ”förblir i döden”; den andliga döden som är den yttersta konsekvensen av syndens lag:
”Vi vet att vi har gått över från döden till livet, för vi älskar bröderna. Den som inte älskar sin broder förblir i döden. Var och en som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv bestående i sig.”
1 Joh. 3:14-15
Ordet för ”älskar” är här Guds agape-kärlek; ”agapáo”.
Det är när begäret vaknar och får fäste i människan som synden leder till den andliga döden. Det är människan själv som låter sig frestas av sitt eget ”kött”:
”Ingen som blir frestad får säga: Jag blir frestad av Gud. För Gud kan inte frestas av det onda och frestar inte heller någon. Utan var och en frestas, när han dras bort och lockas av sitt eget begär. Därefter, sedan begäret har blivit havande, föder det synd, och när synden är fullmogen föder den död. Bedra inte er själva, mina älskade bröder. Varje god gåva och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusets Fader. Hos honom finns ingen förändring eller växling* mellan ljus och mörker.”
Jak. 1:13-17
En människa som mognat i sitt medvetande frestas av ”kunskapen om gott och ont”, och att välja utifrån sitt egos begär.
När tankar, ord och gärningar inte blir Kristus-centrerade, genom ett liv i Kristus, blir de i stället ego-centrerade genom ett liv i den fallna naturens begär; ”köttet”. Detta kallas också för ”verksynd”, synd genom gärningarnas verk. Och det är någonting helt annat än en oskuldsfull oskyldig liten människas omedvetna tankar.
Summering:
Eftersom det finns flera varianter av tro när det gäller vad en fallen natur är behöver vi se svaret i Bibelns helhet.
Vi behöver se fler saker:
1) Vad är en människa?
2) Vem är Jesus?
3) Hur dör en människa?
4) Hur dog Jesus?
Några teorier inom kristendomen:
A) Jesus var till 100% Gud och 100% människa. Dessa kan inte separeras.
B) Jesus var till 100% Gud och 100% människa. Dessa kan separeras.
C) Jesus var inte Gud utan enbart 100% människa.
D) Människan har en själ och en kropp och dör helt.
E) Människan har en själ och en kropp, och själen lever vidare efter döden.
När dessa sätts ihop i olika kombinationer blir det motsättningar.
Konsekvenserna av vad man tror kan bli flera.
Några exempel:
A) Om Jesus var både Gud och människa till 100%, och dessa två personer inte kunde separeras,
så kan Gud dö.
B) Om Jesus var både Gud och människa till 100%, och dessa två kunde separeras, så blev Jesus skild från sin ena person (den Gudomliga) och blev helt igenom en syndare.
C) Om Jesus enbart var en vanlig människa var Jesus en ”orättfärdig syndare” som behövde bli frälst. Han dog till själ och kropp och upphörde att existera.
D) Människan är endast kroppen och den mentala delen, hjärnan. Människans ”ande” är endast människans andedräkt, ”livsgnistan”. Människan upphör att existera.
E) Människans ande kan inte bli född på nytt. Endast människans ”kött” lever vidare efter döden, eftersom själens sinnen är ”kött”.
Bibelns helhet visar att Jesus är Gud. Att Jesus är ett med Fadern.
Bibelns helhet visar också att människan är ande, själ och kropp.
Alla människor har en ande.
När människan är ett litet barn så finns inte medvetenheten, förståndet och förmågan att välja väg i sitt liv.
Ett litet barn handlar genom att härma andra människor, genom att ”spegla” andra, genom att testa saker på ett motoriskt sätt mer än ett teoretiskt sätt. Barnet känner och ser andra människors reaktioner, och börjar kunna lägga ihop vilka reaktioner som hör till vilka praktiska handlingar allteftersom barnet mognar och hjärnan utvecklas.
Längre fram i livet möter det större barnet val som handlar om egot och egots begär. Samvetet börjar kunna tala tydligare till barnet.
Detta betyder inte att Gud har varit frånvarande i det lilla barnet, bara för att barnet ännu inte har varit utvecklat nog att kunna välja mellan att formulera, förstå eller följa sitt fallna ”kött” på ett medvetet sätt eller Gud och Guds vilja.
Guds änglar vakar alltid över alla barn:
”Se till att ni inte föraktar någon av dessa små. För jag säger er, att deras änglar i himlarna alltid ser min Faders ansikte, som är i himlarna.”
Matt. 18:10
”Men när Jesus såg detta, blev han upprörd och sa till dem: Låt barnen komma till mig, och hindra dem inte, för sådana hör Guds rike till. Sannerligen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike såsom ett barn kommer aldrig dit in. Och han tog upp dem i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem.”
Mark. 10:14-16
Kunskapen om gott och ont blir allt svårare att hantera under uppväxten, eftersom medvetenheten om köttets begär kan bli valet att leva under begären. Människan blir i så fall slav under syndens begär, eftersom köttet i sig själv aldrig kan behaga Gud.
Köttets sinne är död:
”För de som är köttsliga tänker på det som hör till köttet, men de som är andliga tänker på det som hör till Anden. För köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid. För köttets sinne är fiendskap mot Gud, för det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. Och de som är köttsliga kan inte behaga Gud. Men ni är inte köttsliga utan andliga, om Guds Ande verkligen bor i er. Men om någon inte har Kristi Ande så tillhör han inte honom.”
Rom. 8:5-9
Alla människor kan vara andliga, eftersom alla har en ande.
Människor kan vara ”spirituella”, och de som kallar sig för spiritister öppnar upp sin ande för andevärldens diverse andar. När man inte är ledd av Guds Ande, och anden inte är född från ovan, är det svårt att förstå och känna igen de olika andarna, eftersom Satan kan förklä sig och verka vara en ”ljusets ängel”.
Många människor tror att det är Gud de får kontakt med, eftersom man upplever andliga övernaturliga upplevelser och det känns gott i ”köttet”. Allt som kallas spirituellt är oftast ett smörgåsbord av andliga upplevelser som ska ge människan en härlig känsla av att ha uppnått ”en högre andlig nivå och medvetande” i sitt inre. När sedan en tid har gått kan problemen komma, med både psykisk ohälsa och fysiska problem. Allt detta beroende på att man har släppt in mörkrets andar i sitt hjärta och sitt sinne.
För att förstå hur Satan arbetar med sinnet och hjärtat så kan man pröva andarna:
– Utgår det du upplever, känner och vill från din kropp och din själs sinnen?
– Känns det som om något har ”tagit över” i ditt sinne och din kropp, så att du inte känner igen dig själv?
– Finns det ett uppror mot Guds vilja som beskrivs i Bibeln?
– Finns det en vilja att leva i synd, enligt den synd som beskrivs i Bibeln?
– Finns det en motvilja till att ge hela ditt liv till Jesus Kristus?
– Finns det en acceptans gentemot alla religioners gudar och andar, att var och en ”blir salig på sin egen tro”?
Om svaret blir ja på några, många eller alla frågor så är det ”köttet” som styr eller i värsta fall onda andar.
Vänd då om till Gud.
För hos endast Jesus Kristus finns det eviga livet, den frid som alltid består i djupet av hjärtat, samt den kärlek och glädje som kommer genom Kristi Ande.
”Så låt nu inte synden regera i er dödliga kropp, så att ni lyder den i dess begär. Överlämna inte heller era lemmar som vapen åt orättfärdigheten i syndens tjänst, utan ge er själva åt Gud, såsom de som har varit döda men nu lever, och era lemmar som rättfärdighetens vapen i Guds tjänst. För synden ska inte vara herre över er.”
Rom. 6:12-14
”…såsom de som har varit döda men nu lever”. De lever genom att deras ande blivit född från ovan, av Gud.
”Men en sådan som lever i vällust är levande död.”
1 Tim. 5:6
Eftersom Jesus var Gud i sin ande så var Jesus ”Gud i mänsklig gestalt”, ”i syndigt kötts liknelse”.
Det syndiga köttet var ett kött som var en konsekvens av fallet genom synd, i Eden.
I själva kroppen är inte cellerna, molekylerna och DNA:t, syndiga i sig själva.
Synden sitter inte i att ha blivit född till människa.
Spädbarnet är inte en syndig kropp som inte kan behaga Gud. Spädbarnet har en dödlig organisk kropp, som kommer att uppstå som en oförgänglig kropp på uppståndelsens dag.
Spädbarnet kan inte klara av att tänka en enda syndig tanke mot Gud, och är inte ens medveten om att den existerar. Det har inte ens förstått att den är en egen individ.
Gud dömer inte synd som inte finns, i en kropp som inte kan synda.
Gud är en rättfärdig och rättvis domare, och ser människans alla tankar och uppsåt i hjärtat.
Synden och begärelserna ligger i det fallna köttets centrering runt egenviljan, och detta högmod är ett uppror mot Gud och Guds vilja och människans synda-fall. Människan har fallit ur nåden genom sin brist på tro, och fallit ur frälsningen genom sin brist på rättfärdighet från Gud.
Hela skapelsen längtar efter upprättelse.
För även skapelsen blev lagd under förgängelsen. Marken blev förbannad:
”Därför ska marken vara förbannad för din skull. Med möda ska du livnära dig av den så länge du lever. Törne och tistel ska den bära åt dig, och du ska äta av markens örter. I ditt anletes svett ska du äta ditt bröd tills du vänder åter till jorden, för av den är du tagen. Jord är du, och jord ska du åter bli.”
1 Mos. 3:17-19
Både skapelsen och människan ska bli upprättade:
”För med brinnande längtan väntar skapelsen på Guds söners uppenbarelse. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja, utan på grund av honom som lade den därunder med en förhoppning, att också skapelsen en gång ska bli befriad från förgängelsens slaveri till Guds barns härliga frihet. För vi vet att hela skapelsen tillsammans suckar och våndas ända till nu. Och inte bara den, utan också vi själva, som har Andens förstlingsfrukt, suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. För i hoppet är vi frälsta. Men ett hopp som man kan se är inte något hopp. För hur kan man hoppas på det som man redan ser? Om vi nu hoppas på det som vi inte ser, så väntar vi på det med uthållighet.”
Rom. 8:19-27
”För syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv genom Kristus Jesus, vår Herre.”
Rom. 6:23
”Och ni, som var döda i era synder och i ert oomskurna kött, har han gjort levande med honom, i och med att han förlät alla era synder och utplånade den handskrift som genom sina stadgar vittnade emot oss, och han tog bort den genom att spika fast den på korset. Han har avväpnat furstendömena och makterna och låtit dem bli till skam inför alla, genom att han öppet triumferade över dem genom honom.”
Kol. 2:13-15
Genom Kristi försoningsverk kan vi få ta emot den nåd som kan frälsa oss, och den rättfärdighet som försvann.
Genom Kristi Ande kan vi åter få bli Guds barn och Kristi medarvingar, och vi får medborgarskapet i Guds rike medan vi fortfarande lever på jorden. Guds rike finns inom människan, genom den Helige Ande som är Fadern Ande och Kristi Ande.
Vi är uppståndna med Kristus:
”Då ni nu är uppståndna med Kristus, så sök det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Ha ert sinne vänt till det som är där ovan, inte till det som är på jorden. För ni har dött, och ert liv är fördolt med Kristus i Gud. När Kristus, som är vårt liv, uppenbaras, då ska också ni uppenbaras med honom i härlighet.”
Kol. 3:1-4
/ M.H.
Bibelstudier 